Ladda ned

Avstånd

14,39 km

Höjdökning

191 m

Svårighetsnivå

Medel

Höjdsänkning

197 m

Max höjd

90 m

Trailrank

41

Min höjd

0 m

Ledtyp

Ej i slinga

Rörlig tid

4 timmar 30 minuter

Tid

5 timmar 51 minuter

Koordinater

2601

Uppladdad

11 september 2020

Registrerad

september 2020

Skicka till din GPS

Ladda ned leder från Wikiloc direkt till din Garmin, Apple Watch eller Suunto.

Skaffa Wikiloc Premium Uppgradera för att slippa annonser
Skicka till din GPS Skicka till din GPS
Dela
-
-
90 m
0 m
14,39 km

Visad 342 gånger, laddats ned 3 gånger

i närheten av Rosendal, Skåne (Ruoŧŧa)

Kivik - Stenshuvud - Vik
Foto

Parkgräns

  • Bild av Parkgräns
Foto

Infoskylt

  • Bild av Infoskylt
  • Bild av Infoskylt
  • Bild av Infoskylt
Foto

Cypressodling till 'pyntegrönt' i Hälleviks arboretum

  • Bild av Cypressodling till 'pyntegrönt' i Hälleviks arboretum
  • Bild av Cypressodling till 'pyntegrönt' i Hälleviks arboretum
Planerades att sågas ned vid nationalparkens grundande 1986, men fredades. Pyntegrønt, pyntegrönt = träd och buskar vars kvistar m.m. skall användas som dekoration. Pyntegrønt används till kransar och olika prydnader under särskilda helger, vid begravningar m.m. Hälleviks arboretum planterades sekelskiftet 18/1900-tal och ligger numera inom Stenshuvuds nationalpark. Arboretet är i förfall och utraderas sakta för att ge plats åt inhemska trädslag i nationalparken efter dess bildande 1986. Genom en ändring i parkens skötselplan undersöker man möjligheterna för att bevara minnet av arboretet och dess upphovsman genom att använda virket från träden till byggnation inom arboretets gränser allteftersom de avverkas eller stormfälls. Carl Vilhelm Ekenstam, ursprungligen Carlsson, född 26 mars 1869 i Västra Nöbbelöv, död 24 mars 1948 i Södra Mellby, var mellan 1898 och 1933 länsträdgårdsmästare i Kristianstad län. Han skapade Hälleviks arboretum som är en del av Stenshuvud nationalpark. På Hällevik planterade han exotiska träd som finns kvar än idag. Tillsammans med Henric Åkesson (Kiviks Musteris grundare) lade Ekenstam grunden för Sveriges första yrkesmässiga fruktodling när de insåg att jorden runt Kivik på Österlen var perfekt för fruktträd.
Foto

Markör

  • Bild av Markör
Foto

Gammal havsbotten, som högst 32m högre, som lägst 40m lägre nivå än idag. Baltiska issjön-Yoldiahavet-Ancylussjön-Littorinahavet

  • Bild av Gammal havsbotten, som högst 32m högre, som lägst 40m lägre nivå än idag. Baltiska issjön-Yoldiahavet-Ancylussjön-Littorinahavet
Våra svenska hav är, ur geologiskt perspektiv, mycket unga. Under de senaste 12000 åren har detta vattenområde växlat från smältvattensjö till Atlantvik till insjö till brackvattenhav. Detta har genom årtusendena medför stora påfrestningar på de djur och växter som försökt leva här. Baltiska issjön - en sjö av smält is ca 14 500 - 11 500 år sedan. Bilden visar hur det såg ut för ca 11 600 år sedan. När isen efter den senaste istiden drog sig tillbaka så bildades en stor smältvattensjö av sötvatten från den smältande inlandsisen. Detta var det första förstadiet till Östersjön. Den Baltiska issjön växte fram under nästan tretusen år och hade sitt utlopp via ett jättelikt vattenfall i Öresund. Sediment som är typiska för Baltiska issjön är s.k. varvig glaciallera. Varvigheten beror på skillnader i avsättning under sommar och vinter. Avsaknaden av näringsämnen och den stora mängd sediment som avsattes i denna sterila miljö gör att man nästan aldrig hittar några fossil i den varviga glaciala leran. När iskanten hade dragit sig tillbaka till Mellansverige trängde vattnet igenom vid berget Billingens nordspets och forsade ut i Atlanten. På bara några få år sjönk vattenytan med 25 meter, ner till världshavens nivå. Yoldiahavet - en öppning mot Atlanten 11 500 - 10 700 år sedan. Bilden visar hur det såg ut för ca 11 200 år sedan. Den stora tappningen av Baltiska issjön torrlade massor av gammal sjöbotten. Bland annat bildades en sammanhängande landmassa från södra Sverige, över de danska öarna och ner till Tyskland. Till Bornholm fanns en landbrygga, och i Hanöbukten vittnar gamla tallstubbar på idag 35-50 meters djup om att strandlinjen då låg betydligt längre ut. Isen fortsatte att smälta eftersom klimatet blev varmare. Det stora utflödet av smältvatten hindrade saltvatten från att komma in trots den vid det här laget ganska stora öppningen mot Atlanten. En tillfällig köldperiod minskade avsmältningen och gjorde att saltvatten kunde komma in i Östersjön för en kort tid, ca 200 år, i mitten av detta stadie. Om vattnet varit sött eller salt syns tydligt vid analys av sedimentkärnor. Sediment avsatt i marin miljö ger mindre tydlig varvighet. Man tittar också efter rester från djur och växter för att avgöra vilka miljöförhållanden som rådde. Från denna tid hittar man skalrester från marina arter, t.ex. Yoldiamusslan, som numera återfinns i Norra ishavet. Kiselalger eller s.k. diatoméer är encelliga mikroskopiska växter med skal av motståndskraftigt kisel som bevaras i sedimentet och som lever överallt där det finns fukt. Kiselalger är mycket känsliga för förändringar i miljön t.ex. salthalt, pH och näringsämnen och har länge använts av geologer för att särskilja Östersjöns olika utvecklingsstadier. I slutet av denna period syns det minskande saltvatteninflödet som en ökande förekomst av kiselalger som trivs i svagt brackvatten. Inlandsisen var tung och pressade ner jordskorpan. När isen nu försvann började landmassan höja sig. Följden blev att sundet genom Mellansverige sakta grundades upp. Landhöjningen efter istiden pågår än idag. Mest påtaglig är den i norra Sverige och Finland. Ancylussjön - en insjö på nytt 10 700 - 10 000 år sedan. Bilden visar hur det såg ut för ca 10 500 år sedan. Landhöjningen stängde slutligen sundet i Mellansverige helt och hållet. Nu blev Östersjön åter en uppdämd insjö. Vatten från de smältande inlandsisarna gjorde att vattenytan steg i världshaven. Landhöjningen fortsatte också, men i de södra delarna av Sverige gick den inte längre lika fort. I söder steg därför Ancylussjöns yta snabbare än landhöjningen då tillskottet av smältvatten fortfarande var ganska stort. Vattenytan steg i söder med 5-10 cm om året. Tallskogen i Hanöbukten kom att dränkas på bara några hundra år. Så småningom tvingades Ancylussjön söka sig ett nytt utlopp i söder. Riktigt var är man fortfarande inte klar över, men på 200 år sänktes vattenytan till världshavens nivå. Sunden i Närke torrlades, Vänern isolerades från Östersjösänkan och en landförbindelse mellan södra och norra Sverige skapades för första gången. De små mängder saltvatten som kom in under Yoldiastadiet blandades ut med sötvatten på bara några hundra år. Under den följande sötvattensepoken avsattes en homogen lera där man ofta finner skalrester från Ancylussnäckan, en art som fortfarande förekommer i en mängd svenska åar. Även artbestämning av kiselalgskalen visar att det är frågan om arter som förekommer i sötvatten. De kiselalgsarter som levde i Ancylussjön kan idag återfinnas i andra stora sötvattensjöar t.ex. Mälaren. Littorinahavet - en saltare Östersjö 10 000 - 3 000 år sedan. Bilden visar hur det såg ut för ca 6 500 år sedan. Världshavens yta fortsatte att stiga snabbare än landhöjningen i söder. Därmed etablerades en kontakt mellan Östersjön och världshaven via samma sund som än idag står för vattenutbytet med Västerhavet. Vattendjupet i de danska sunden ökade och även Öresund öppnades. Detta gjorde att alltmer saltvatten kunde tränga in i Östersjön. Littorinahavet såg geografiskt ut ungefär som Östersjön idag, men var saltare. Riktigt hur salt är fortfarande oklart. Denna period sammanfaller också med en värmeperiod, då ek, lind och alm växte långt upp i Norrland. Därefter blev det långsamt kallare klimat igen. Typiskt för Littorinaperioden är laminerade sediment med svarta ränder. Denna typ av avlagringar bildas endast om det är syrefri miljö under en längre tid, minst 50 år, annars förstörs lamineringen av de grävande djuren på botten. Döda bottnar har alltså funnits tidigare i Östersjöns historia. Man hittar även tecken på omfattande blågrönalgblomningar i Littorinasedimenten. Epoken har fått sitt namn från Littorinasnäckan som numera finns i södra Östersjön och på svenska västkusten. Dagens Östersjö - mitt emellan sjö och hav När världshaven inte längre tillfördes något vatten från smältande inlandsisar höjdes inte heller havsytan mer. Däremot fortsatte landhöjningen. Detta har fått till följd att Öresund och Stora och Lilla Bält grundats upp och att salt Atlantvatten mindre ofta kommer in över de grunda trösklarna i sunden. Östersjön är idag ett brackvattenhav, dvs varken riktigt sött eller riktigt salt. Salthalten sjunker från världshavens dryga 3 % - till 1 % söder om de danska sunden - till nästan rent sötvatten i norra Bottenviken. I avlagringarna från den varma perioden under medeltiden hittar man skal från kiselalger som numera endast hittas i varmare trakter. De försvann vid den s.k. lilla istiden på 1600-talet och har inte återkommit sedan dess. De senaste hundra åren ser man tydliga tecken på övergödning vid kusterna i form av förändrad artsammansättning på kiselalger. Miljögifter dyker också upp under denna tid. Denna epok som fortfarande pågår kommer kanske, av framtida geologer, att kallas Macomahavet efter Östersjömusslan Macoma baltica som härstammar från saltare vatten eller Lymneahavet efter en sötvattensnäcka. Bägge två förekommer i riklig mängd i dagens Östersjö och visar att vattnet varken är salt eller sött. Författare Text och bildunderlag bygger på en artikelserie i tidskriften Havsutsikt från 2004, som skrevs av forskaren Thomas Andrén. Vid citering anges havet.nu som källa
Foto

Markör

  • Bild av Markör
Foto

Stenshuvud fyr, vindpinad värdelös skog som fått vara obrukad

  • Bild av Stenshuvud fyr, vindpinad värdelös skog som fått vara obrukad
Fyrwiki:Stenshuvud Stenshuvud, svensk obemannad ledfyr på Skånes ostkust, Södra Östersjön. Inloppet till Åhus. NNV om Simrishamn. I vit sektor 180 - 311,5 grad ligger NNO om fyren på lysviddsgränsen grundområdet Kiviks Bredgrund (minsta djup 4 m), tre 8-9 m grund S om detta grundområde, samt NO om fyren grundet Botildas Knall (7,3 m). I grön sektor 322,5 - 327,5 grad ligger 2,7 m grundet Nedjan WGS-84 Lat. N 55 39,9. Long. E 14 16,7. Sv. Nr. 651300. Int. Nr. C7576 1916 anlades fyrplatsen. 1932 hade fyren dalén-ljus, lins av 4:e ordningen. Fyrkaraktär Bx(2) WRG 8s 12M. Lyshöjd 13 m. Vitt 9,4 m högt fyrtorn 1990 (?) fick fyren elektriskt ljus Fyrkaraktär 2000: Fl(2) WRG 8s 11,0M. Lyshöjd: 13,0 m. Nuvarande utseende: Vitt 9,4 m högt fyrtorn Nuvarande karaktär: (släckt)
Foto

Jättens port, rester av gammalt stenbrott och smedja

  • Bild av Jättens port, rester av gammalt stenbrott och smedja
  • Bild av Jättens port, rester av gammalt stenbrott och smedja
  • Bild av Jättens port, rester av gammalt stenbrott och smedja
Ok att titta ut ur porten, men inte in i trädgården = båtar som går för nära går på grund
Foto

Ljunghed

  • Bild av Ljunghed
Allelopati- ljungens rötter utsöndrar kemikalier som hämmar andra växters tillväxt. Ljungens bark innehåller garvämne; dess rötter är ett starkt korgflätningsmaterial. Den har visat sig lämplig till växtfärgning av bruna, gula och röda nyanser. Blommorna är genom sin talrikhet en viktig näringskälla för biet, som ur dem bereder en mörkgul honung. Men används också t.ex som smakämne i snuset Lundgrens Västkusten. Dessutom är ljungen användbar som bränsle, och på flygsandfält nedgräves avskuren ljung i massor för att binda den lösa sanden på ställen där sandgräs sedan ska planteras. Ljunghed är trädfri, huvudsakligen ljungklädd mark. Ljungheden är mestadels kulturbetingad. Den vidmakthålls genom bränning och bete och har huvudsakligen sydvästlig, suboceanisk utbredning i Sverige. P.g.a. minskande betning och bränning är ljunghed en försvinnande landskapstyp som alltmer övergår i skog. Ljunghedarna är en viktig del i den sydsvenska skogshistorien. De var förr viktiga betesmarker och föryngrades genom återkommande avbränningar. De planterades också för att binda sanden där sandflykt var ett hot. I Halland nådde ljunghedarna sin största utbredning under mitten av 1800-talet. Men mot slutet av 1800-talet började skogen komma tillbaka, dels genom igenväxning, dels genom planteringar. Planteringarna var ett led i den allmänna skogsvårdsanda som rådde under sekelskiftet. Skogsvårdsstyrelsen och Skogssällskapet var två viktiga aktörer i återbeskogningen av ljunghedarna. Ljunghedsbränning: För att få större yta till betesdjuren röjdes och brändes mark. Hedbonden strävade efter en blandning av späd ljung och örter som djuren kunde beta på sommaren, gammal ljung blev deras föda på vintern. Heden formades till en mosaik av ljung i olika stadier så att det alltid skulle finnas foder. För bete på mager mark, är ljunghedskultur ett ekologiskt hållbart system. De fem första åren efter bränning är ljungheden som mest artrik, därefter tar ljungen över. Efter ytterligare en tid utan tillräckligt med bete, röjning eller bränning blir den höga ljungen slutligen så gammal att den glesnar och dör. I dessa luckor kommer det upp enbuskar och sly, och ljungheden växer tillslut igen och blir skog. Hur mycket förberedelser som krävs inför en ljunghedsbränning(röjning av brandgator, användning av brandslangar etc.) beror på ytan som ska eldas.
Foto

Hällkista, plundrad av två drängar från bygden, men ingen skatt

  • Bild av Hällkista, plundrad av två drängar från bygden, men ingen skatt
  • Bild av Hällkista, plundrad av två drängar från bygden, men ingen skatt
Foto

Infoskylt

  • Bild av Infoskylt
Foto

Torvälta, infoskylt

  • Bild av Torvälta, infoskylt
  • Bild av Torvälta, infoskylt
  • Bild av Torvälta, infoskylt
Torvtramp från 1800-talet, för att framställa bränsle av oren torv.
Foto

Markör

  • Bild av Markör
Foto

Markör

  • Bild av Markör
Foto

Gammal bok (rödbok) bland avenbok (vitbok)

  • Bild av Gammal bok (rödbok) bland avenbok (vitbok)
  • Bild av Gammal bok (rödbok) bland avenbok (vitbok)
Stenshuvud nationalpark har en av Sveriges största avenbokskogar. Avenbok är pionjärträd, växer upp snabbt när område slutar brukas eller fridlyses om det inte sköts. Boken är bred, har vuxit ensam, blir annars höga och smala. 1 cm= 1 år, omkrets 3 meter, ca 300 år.
Foto

Markör

  • Bild av Markör
Foto

Infoskylt fornborg

  • Bild av Infoskylt fornborg
Flacka sidan hade mur och palissad
Foto

Utsikt från södra toppen, 'Södra huvudet'

  • Bild av Utsikt från södra toppen, 'Södra huvudet'
  • Bild av Utsikt från södra toppen, 'Södra huvudet'
Foto

Ek med murgröna

  • Bild av Ek med murgröna
Foto

Östra huvudet

  • Bild av Östra huvudet
  • Bild av Östra huvudet
Foto

Bornholm (Danmark), Rörums kyrka, Vik, Baskemölla

  • Bild av Bornholm (Danmark), Rörums kyrka, Vik, Baskemölla
Strandlinjen har legat både 32 m upp och 40 m längre ner. Tallskog där det nu är hav. I vattnet utanför Stenshuvud finns 10000 år gammal tallskog. Fiskenäten fastnar. Bärnstensfyndigheter. Vid Rörums kyrka bor Mandelmann på gården Djupadal. Hur kan det då komma sig att det står två uråldriga skogar – 11 000 respektive 9 000 år gamla – på havsbottnen i Hanöbukten? I efterdyningarna av den senaste istiden sjönk och steg havsnivån i omgångar. Först sjönk havet cirka 20-22 meter vilket gjorde att en skog växte ut på den nyvunna marken. Sedan steg havet igen till dagens nivå varpå skogen dränktes. Därefter sjönk havsnivån igen med cirka 10-12 meter varpå en ny skog kunde växa till sig. I nästa skede steg havet till dagens nivå och slukade även den. Tallarna, som sticker upp ur gyttjefyllda bottensvackor, innehåller kåda som bidragit till att träden konserverats genom årtusendena. Det är inte bara de submarina skogarna som gör platsen unik. Förutom träden har flera intressanta arkeologiska fynd gjorts på havsbottnen: en fångstanordning för fisk, uroxeben, bearbetade älgben, rester av ljuster och runda stenar som tros vara delar av sänken som använts vid nätfiske. På bottnen har också tjärbloss av splintad tall hittats – med största sannolikhet lämningar efter stenåldersmänniskor. Från stranden vid Verkeåns mynning och över två kilometer ut i havet finns välbevarade rester av en tallskog från äldre stenålder. Resterna består bland annat av stubbar och fallna stammar, varav de äldsta daterats med C14-metoden till en ålder av 10 500 år. I samma område finns tjocka lager av gyttja som under äldre stenåldern avsattes i Verkeåns forntida översvämmade dalgång. I gyttjelagren har arkeologer påträffat flera uråldriga fiskeanläggningar av trä.
Foto

Markör

  • Bild av Markör
Foto

Norra huvudet, högsta punkten, 97 möh.

  • Bild av Norra huvudet, högsta punkten, 97 möh.
Utsikt mot Haväng, Vitemölla hamn, Lilla Stenshuvud (=4 master), därunder "Himlatrappan" vid konsthallen Kivik Art Center (med torn med utsikt in till arg Ulf Lundell). Kiviks Musteri ligger nära. Hanöbukten väldigt böjd, syns bra vid klar sikt. UPPDATERAD 15 NOVEMBER 2013PUBLICERAD 18 JUNI 2013 Ulf Lundell och Kivik Art Centre har inte dragit jämnt. I helgen invigdes Gert Wingårdhs ”Himlatrappan”. En 18 meter hög skulptur som musikern ser från sin gård. – Vad jag tycker om skulpturen? Det är en erigerad fallos med stöttor, säger Ulf Lundell när Kulturnyheterna ringer upp. Den 18 meter höga ”Himlatrappan” syns från flera kilometers håll och har irriterat grannen Ulf Lundell som menar att det är typiskt för manliga konstnärer att göra torn. – Det är så typiskt att det blir så här när det är män som håller i det. Då måste de göra torn och fallossymboler. Hela evenemanget är ju på en kulle men här smäller man upp ett torn, någon slags kulturens kukmätarkulle. Utan att be om lov, säger Lundell till Kulturnyheterna och menar att fallossymboler inte hör hemma på Österlen. ”Ingen vill väl ha insyn?” Konflikten med Kivik Art Centre började redan 2008 då Lundell tyckte att David Chipperfield och Antony Gormleys verk ”En skulptur för den individuella upplevelsen av arkitektur” krävde bygglov och menade att folk kunde klättra upp i verket och se in i hans hem. – Vem vill bo nära ett utkikstorn? Det är dåligt skött, mycket besynnerligt. Ingen vill väl ha insyn, säger Lundell. Besökare klättrade på verket Redan efter tre dagar var det någon som klättrat upp i trappan och satt fast en måltavla i form av en soldat i helfigur. Nu har säkerheten förbättrats men författaren och musikern Ulf Lundell är inte nöjd. – Jag är inte emot Kivik Art Centre, det är en mycket god idé. Men jag önskar en skulpturpark i samklang med naturen, det hade varit intressant med en kvinnlig curator istället. Det finns ju fantastisk natur här. Man skulle kunna göra det hur fint som helst men det här är bara typiskt manligt och fult, säger Lundell. Vad ska Kivik Art Centre göra för att du ska känna dig tillfreds? – Man kanske kunde fråga först. Och så säger man att de måste ge konstnärerna frihet. Så länge det är konst behövs inget bygglov säger de. Det är ett slags konstöversitteri. Man tar ingen hänsyn, man är kultur. Det är så typiskt för det här området. Konflikten mellan Kivik Art Centre och Ulf Lundell inleddes 2008. Lundell ansåg att David Chipperfield och Antony Gormleys verk ”En skulptur för den individuella upplevelsen av arkitektur” var en byggnad, och att besökare kunde se in i hans hem genom att klättra upp i den. Ulf Lundell fick rätt av länsstyrelsen och senare även i kammarrätten, som klassade flera av verken på området som bygglovspliktiga. Genom tillfälliga bygglov från Simrishamns kommun har dock Kivik Art Centre kunnat behålla skulpturerna. När det gäller Gert Wingårdhs trappa har kommunen gjort bedömningen att den inte kräver något bygglov.
Foto

Viktoriatrappan, byggd 2018 för Victorias besök

  • Bild av Viktoriatrappan, byggd 2018 för Victorias besök
  • Bild av Viktoriatrappan, byggd 2018 för Victorias besök
Innan fanns Drottningtrappan från 1986 Tisdagen den 12 juni besökte Kronprinsessan Skåne för att genomföra sin tolfte landskapsvandring. Vandringen som genom­fördes på Österlen, började i Stenshuvuds nationalpark och avslutades i Brösarp. Dagen i Skåne inleddes med att landshövding Anneli Hulthén hälsade Kronprinsessan välkommen till Sveriges sydligaste landskap. Därefter gavs en presentation av Stenshuvuds nationalpark. Nationalparken bildades 1986 och är 400 hektar stor, varav cirka 80 hektar är hav. Stenshuvud-berget består av tre toppar varav den norra är högst och når 97 meter över havet. Innan vandringen inleddes fick Kronprinsessan också information om Naturum Stenshuvud och dess verksamhet. Efter den inledande informationen påbörjades vandringen på Stenshuvud. Under vandringen berättade personal från länsstyrelsen och Naturum om nationalparkens växter och djur. Därefter besökte Kronprinsessan Naturskolan Österlen. Naturskolan arbetar med att låta elever från förskola till gymnasium lära sig mer om natur och miljö. Ett 20-tal förskoleklasselever från Simrislundsskolan fanns på plats och genomförde en aktivitet med marint tema. Under eftermiddagen fortsatte Kronprinsessan sin Skånevandring genom att gå från Vitemölla till Klammersbäck. I Klammersbäck fick Kronprinsessan information om projektet ”SandLife” och invasiva arter. På stranden fick Kronprinsessan därefter gräva upp parkslide. Parkslide är en växtart i familjen slideväxter från Japan. Den är en storväxt, flerårig ört som på många håll i Europa etablerat sig som ett aggressivt och svårutrotat ogräs. Kronprinsessan vandrade sedan till Stenören där hon mötte klass F-3 från Piratenskolan i Kivik. Haväng och utemuseet Lindgrens länga besöktes därefter. Landskapsvandringen fortsatte sedan genom det böljande landskapet, bland annat förbi Skepparp och Kungsmölle. Under vägen träffade Kronprinsessan bland annat ett Naturnära jobb-arbetslag som byggde stättor längs vandringsleden. Målgruppen för Naturnära jobb är arbetssökande kvinnor och män som är nyetablerade i Sverige eller som varit utan arbete en längre tid. Kronprinsessan vandrade sedan vidare till Brösarp där hon bland annat träffade scouter ur Brösarps scoutkår samt lottor ur den lokala lottakåren. Vid Brösarps station avslutades därefter vårens sista landskapsvandring.
Foto

Markör, trappslut

  • Bild av Markör, trappslut
  • Bild av Markör, trappslut
Foto

Spångområde

  • Bild av Spångområde
Foto

Alkärr, gamla rotsocklar men stammarna blir vanligen uppemot 80-90, sällan mer än 120 år innan de faller.

  • Bild av Alkärr, gamla rotsocklar men stammarna blir vanligen uppemot 80-90, sällan mer än 120 år innan de faller.
  • Bild av Alkärr, gamla rotsocklar men stammarna blir vanligen uppemot 80-90, sällan mer än 120 år innan de faller.
Alkärr är en typ av ängsskog på mycket fuktig mark, som tidvis står under vatten, särskilt under snösmältningen och i samband med kraftigare regnperioder. Träden, främst klibbal, bildar stora upphöjda socklar, där många skuggtåliga växter som behöver en torrare miljö trivs, medan partierna mellan socklarna rymmer en rik flora av kärrväxter. Alkärr har ofta höga naturvärden och är ofta näringsrika tack vare alens förmåga att binda luftens kväve. Den mest omtalade ekologiska symbiosen för klibbal är med bakterien Frankia alni, som hjälper trädet att växa i näringsfattig jord. Denna bakterie formar noduler på trädets rötter. Detta sker genom att bakterien absorberar nitrogen (kväve) från luften och omvandlar det till sådana molekyler, som trädet kan använda i sin metabolism. I gengäld får bakterien energi i form av molekyler som trädet har tillverkat av koldioxid och vatten med energi från fotosyntes. Denna relation, som ökar jordens produktivitet, har etablerat klibbal som en viktig pionjärart i den ekologiska succesionen. Klibbal är ett medelstort, kortlivat träd, blir sällan över 120 år. Det kan bli upp till 25 meter högt. Trädet kallas klibbal därför att bladen inte bara som yngre är mycket klibbiga, liksom många andra träds späda blad och knoppfjäll (till exempel hos björkar och popplar), utan länge behåller en blank, fernissad översida, som vid fuktning blir något klibbig. En sådan bladfernissa är annars mycket sällsynt i Sveriges flora. Den kan hos klibbalen förklaras som ett skydd mot stark avdunstning. När bladen faller på hösten och bryts ner förbättras markens näringsinnehåll. Floran blir ofta väldigt örtrik i alkärr. Det är ett stort antal både växter och djur som är knutna till klibbalen i sig och till den speciella miljö som alkärren erbjuder. Trävirket har använts till byggnadsgrunder under vatten p g a dess motståndskraft mot röta. Annan användning är som material till papper och fiberskivor, som bränsle vid rökning av mat, för fogningsarbete och för träsniderier. Klibbalens ved, som i luften blir brunröd, kan användas som bränsle och ger ett lätt bearbetat virke med låg densitet, som kan användas till exempel till träskor. Kol från alen användes till det vanliga svartkrutet. Albark har under århundraden använts som färgande växtämne. Produkter av detta träslag har använts i etnobotanik och har gett folk-medicinskt botemedel mot diverse åkommor. Det har visat sig att extrakt av fröna är verksamt mot sjukdomsalstrande bakterier. Klibbalen är viktig för många vilda djur under hela året och fröna används av fåglar som vinterfoder. Rådjur, får, harar och kaniner äter av trädet och den ger skydd för boskap under vintern. Den skuggar vattnet i åar och bäckar, vilket stabiliserar vattentemperaturen, vilket är bra för fiskar, som också finner skydd bland dess rötter som kan bilda nätverk i vattnet. Klibbalen är också värdväxt för många fjärilslarver och man känner till mer än 140 insekt-arter som äter av den. Trädet utgör också underlag för ett antal mossor och lavar som trivs särskilt bra i den fuktiga miljön kring de träd som växer vid vattendrag. Alkärren utgör en starkt hotad vegetationstyp; många har förvandlats till åkermark, andra torkat ut genom utdikning. Näringsrika kärr och andra vattenmiljöer gynnar bildningen av metylkvicksilver. Det har bland annat en doktorsavhandling vid Lantbruksuniversitetet (SLU) 2009 visat. Nu presenteras en ny doktorsavhandling vid SLU, som visar att alkärren är ett undantag. Alkärren, som är näringsrika kärr bevuxna med klibbal, ser ut att förmåga att bryta ned metylkvicksilver. Doktoranden Ida Tjerngren vid SLU har tagit jordprover från flera olika alkärr och hon upptäckte då att metylkvicksilver bryts ned i jorden. – Processerna bakom nedbrytningen är okända, men flera alkärr studerades och en nedbrytning av metylkvicksilver tycks vara generell för alkärr, säger Ida Tjerngren. Klibbalens utbredningsområde är Sverige upp till södra Norrland, och den bildar ofta bestånd i blötare marker och kärr. FAKTA Metylkvicksilver Metylkvicksilver användes från slutet av 1800-talet vid betning av utsäde mot svampsjukdomar, men användningen förbjöds i Sverige 1966. Då hade man noterat omfattande påverkan på framför allt fröätande fåglar och skador på drabbade fåglars reproduktion. Vi människor får framför allt i oss metylkvicksilver via fisk och skaldjur, och det kan bland annat leda till svåra fosterskador. Källa: SLU och Uppsala universitet
Foto

Spillkråkehack

  • Bild av Spillkråkehack
Foto

Gammal torvmosse

  • Bild av Gammal torvmosse
Svarta gölarna är där torv har brutits på Linnés tid (Obs! Djupa! Man sjunker ner!). För 30-35 år sedan fanns inga träd.
Foto

Markör

  • Bild av Markör
Foto

Infoskylt

  • Bild av Infoskylt
Foto

Rastängen fikaplats

  • Bild av Rastängen fikaplats
Lämplig avfärdstid från Naturum, ca 14.15 för att hinna till Vik 16.30.
Foto

Orkidéängen, 1m2 har fler än 40 kärlväxter, största artrikedomen

  • Bild av Orkidéängen, 1m2 har fler än 40 kärlväxter, största artrikedomen
  • Bild av Orkidéängen, 1m2 har fler än 40 kärlväxter, största artrikedomen
Ängen slogs förut för att få foder till djuren. Nuförtiden eldas det upp. Grundvattnet går upp här, högre fuktighet än rastängen som är torräng.
Foto

Krivareboden, övernattningsbod för ålfiskare från 17/1800-talet.

  • Bild av Krivareboden, övernattningsbod för ålfiskare från 17/1800-talet.
Ålagille på hösten, firar ursprungligen fiskarnas första fångst när ålen vandrar till Sargassohavet. Kusten mellan Kivik och Åhus kallas ålakusten där ålen länge var en av de mest betydelsefulla inkomstkällorna. Kuststräckan delades in i åladrätter. Ordet drätt kommer från ”dra”, som syftar på fiskemetoden. Fiskaren hade rätt att fånga ål inom sin egen drätts fiskevatten som betraktades som fast egendom. Adelsmän kunde få åladrätter som ersättning för insatser på slagfälten. Drätterna längs kusten ägdes alltså ofta av godsherrarna som arrenderande ut dem till kustens fiskare. Arrendena var ofta höga och konflikter uppstod. Ålfisket skedde säsongsvis och under fiskeperioden behövde fiskarna skydd både för sig själva och för sina redskap. Detta gjorde att en karaktäristisk kustbebyggelse växte fram. Innan speciella ålabodar börjat byggas använde sig fiskarna av upp- och nedvända ekor eller enkla byggen av drivved som skydd. Bodar började byggas, vanligtvis i gråsten och med halmtak, och kunde till en början delvis vara nedgrävda i backen. I allmänhet uppfördes en bod till varje drätt. De bodar som har gaveln mot havet är som regel äldst, det blev senare vanligt att lägga bodens långsida utmed havet. En bod innehöll vanligtvis två rum, ett för förvaring och ett där fiskarna bodde. Krivareboden, i närheten av Kivik, representerar den äldre stilen av ålabodar. Boden ligger vid Stenshuvud och Hälleviks drätter. Den är byggd i natursten och står med gaveln mot havet på gammalt vis. För att fånga ål behövs en ålahomma, som består av strut, stackarmar, långarm och flöte. Ålen fångas när den är fullvuxen och har börjat sin vandringsväg mot lekplatser i Sargassohavet. Hommorna läggs ut runt månadsskiftet juli-augusti och förankras med ankare, bojar och kättingar. Ålen vandrar in i homman och samlas i struten som fiskaren sedan tömmer. Hommorna tas upp för säsongen i november. Storleken på fångsten varierade mycket år från år. Ålfisket har gett kusten en speciell karaktär, förutom ålabodarna finns en del torkställningar för nät kvar. Det fiskas fortfarande ål längs kusten, men hommorna har moderniserats med åren. Det hålls traditionsenliga ålagillen där ål tillagad på olika sätt serveras. Kuststräckan genomgår dock en förvandling där många typiska ålafiskemiljöer försvinner. Många ålabodar har förfallit och rivits och av de kvarvarande har idag flera byggts om till sommarstugor. https://arbetet.se/2018/12/20/alfisket-under-lupp-vem-bar-ansvaret-minskat-bestand/
Foto

Lila ledmarkör

  • Bild av Lila ledmarkör
Foto

Husgrund/djurfålla? Ingen vet, olika teorier.

  • Bild av Husgrund/djurfålla? Ingen vet, olika teorier.
Foto

Utsiktspunkt Kortelshuvud

  • Bild av Utsiktspunkt Kortelshuvud
Foto

Markör

  • Bild av Markör
Foto

Markör

  • Bild av Markör
Foto

Markör

  • Bild av Markör
Foto

Övergiven äppelodling (pga nationalparkens grundande)

  • Bild av Övergiven äppelodling (pga nationalparkens grundande)
2 rader Gravenstein, 2 rader Katja, 2 rader annat. Betade nertill, vildvuxna upptill.
Foto

Rörums Norra Å

  • Bild av Rörums Norra Å
Foto

Rörums Norra Å

  • Bild av Rörums Norra Å
Foto

Rörums Norra Å

  • Bild av Rörums Norra Å
Rörums norra å har ett litet avrinningsområde med både skogs- och jordbruksmark. Ån rinner delvis genom Stenshuvuds nationalpark där de träd som fallit över ån får ligga kvar och sakta brytas ner. Rörums norra å visar en rik bottenfauna och fina lek- och uppväxtplatser för havsvandrande öring. Längs ån vistas även flera sällsynta fåglar och insektsarter. Den stora fallhöjden gör att det finns gott om forsande sträckor där vattendraget strömmar genom en ravin som omges av ädellövskog (nyckelbiotop). De gräsbevuxna skyddszonerna längre nedströms används oftast som betesmark. Biflödena är både delvis kanaliserade och kulverterade och vissa avsnitt saknar skyddszoner helt. Åkarpsån, ett av biflödena, rinner huvudsakligen genom jordbrukslandskap. Avrinningsområde 18 km2 Antal biflöden 2 Kommuner Simrishamn Vattendragets längd 19 km Antal sjöar/sjöareal 0 Högsta punkt 175 möh Ekologisk status Måttlig Kemisk status (med mindre krav) Uppnår ej god Vattenkemi Det kraftigt övergödda vattnet från den omgivande marken blandas med stora mängder grundvatten och leder till att vattnet i ån är kallt och näringsrikt. Höga näringshalter i vattnet leder till en stor produktion av djur- och växtliv. När det bryts ner kan låga syrgashalter uppträda och det organiska materialet slammar igen bottnarna. Biologi Den varierande flödeshastigheten påverkar åns djur- och växtliv, där olika arter med olika krav kan leva tillsammans. Strömmande å-sträckor är rena från slam och har steniga bottnar vilket är gynnsamt för öring och föroreningskänsliga arter som bäcksländelarver. Vid avsnitt där syrgashalterna är låga och ån slammar igen dominerar föroreningståliga arter. I Rörums norra å förekommer bland annat öring, elritsa och bäcknejonöga. Elritsan är en art som är försurningskänslig, och som nästan uteslutande finns i klart rinnande vatten. Den sällsynta nattsländelarven Ecclisopteryx dalecarlica har påträffats i ån. Dessutom förekommer de känsliga bäckbagge-arterna Elmis aenea och Limnius volckmari. Inom avrinningsområdet finns både långbensgroda och lövgroda samt flera hasselmuslokaler. Naturvärden Mest känd av de lokala områdena är Stenshuvuds nationalpark, som är ett storslaget naturområde med särskilda geologiska och biologiska värden och som är av stor betydelse för det rörliga friluftslivet. Området runt Skogsdala/Björkenäs är även ett naturreservat, natura 2000 område, riksintresse för naturvård och har utökat strandskydd. Både Hedenlund och Åkarp är viktigt ur bevarandesynpunkt för bland annat hasselmus. Där finns både ädellövskog, lövskogslund och hagmarksskog som är klassat som naturvärde. Fler skyddsvärda skogsområden finns vid Åkarp där det finns både blandskog och en sumpskog som domineras av al. Påverkan Inom avrinningsområdet finns varken någon större industri eller reningsverk. Avfallsanläggningen, Åkarpstippen, som togs i bruk på 1950-talet är sedan 1975 nedlagd. Genom området går ett kulverterat dike som avvattnar tippen, där gran planterades. Tippen har riskklass 2, vilket betyder att lakvattnet ska undersökas med avseende på i första hand miljöstörande ämnen. Ett flertal enskilda avlopp finns inom avrinningsområdet och kan innebära påverkan på vattendraget genom förhöjda närsalthalter till vattendraget. Intensiv djurhållning kan också vara en påverkansfaktor.
Foto

Knäbäckshusen, flyttade från Knäbäck, norra kusten

  • Bild av Knäbäckshusen, flyttade från Knäbäck, norra kusten
  • Bild av Knäbäckshusen, flyttade från Knäbäck, norra kusten
  • Bild av Knäbäckshusen, flyttade från Knäbäck, norra kusten
  • Bild av Knäbäckshusen, flyttade från Knäbäck, norra kusten
  • Bild av Knäbäckshusen, flyttade från Knäbäck, norra kusten
  • Bild av Knäbäckshusen, flyttade från Knäbäck, norra kusten
En timmes ganska rask promenad längs stranden från Vik (ca 3,5 km) Ca 50 invånare. Korsvirket ursprungligt. Wikipedia: Byn uppstod då Ravlunda skjutfält skulle utvidgas 1956. Då fick byggmästare Liljedahl från St Olof i uppdrag att jämna husen (33st?) i fiskeläget Knäbäck med marken, mot att han fick byggmaterialet. Liljedahl köpte mark vid Rörums strand och byggde där med resterna av Knäbäck upp en by med nitton hus. Platsen valde han med Knäbäck som förebild: hedlandskap och havsnära. Liljedahls ambition var att skapa ett museum, men då husen redan från början blev privatägda blev detta inte möjligt. Husen såldes efterhand som de färdigställdes och 1959 stod alla nitton husen klara. De gamla Knäbäcksborna blev erbjudna att köpa hus i Knäbäckshusen, men bara en var intresserad. De övriga flyttade till närliggande byar. En orsak till att knäbäcksborna inte ville flytta till den nya byn, tros vara att de nyuppförda husen var påkostade med bland annat rinnande vatten, el, WC och elspis, vilket gjorde dem dyra. Knäbäckshusen fick redan från början karaktären av sommarby och var Österlens första fritidsby. Husen såldes till människor från hela Sverige. Knäbäck var ett fiskeläge i Ravlunda socken i Simrishamns kommun på Ravlunda skjutfälts område. På heden några kilometer norr om Haväng, vid det lilla vattendraget Knäbäcken, finns platsen där fiskeläget en gång låg. Kvar finns idag en bygata samt husgrunder. Bevarat åt eftervärlden finns också en hel del litteratur och artiklar, kartor, fotografier, målningar, avritningar, filmer samt byn Knäbäckshusen vid Rörums strand, som är ett försök att återuppbygga byn på annan plats. Till Knäbäck sökte sig i slutet av 1800-talet och in på 1900-talet många konstnärer för att söka sina motiv. De som sökte sig dit var bland andra Axel Nilsson och Nils-Göran Brunner. Den 1 oktober 1956 upphörde Knäbäck att existera, då fiskeläget revs för att lämna plats åt utbyggnaden av Ravlunda skjutfält. Ravlunda hade sedan slutet av 1940-talet stått till försvarsmaktens förfogande och man använde området som övningsfält för stridsvagnar. Fiskeläget låg inom området, men utanför riskzonen. Under 1950-talet inköptes mer avancerade stridsvagnar som kunde skjuta längre än de gamla och då hamnade Knäbäck långt innanför riskzonens gräns. Beslutet om rivningen av byn medförde en del protester, främst från konstnärer som hade Knäbäck som en inspirationskälla. Men domen var fälld och byggmästare Liljedahl från Sankt Olof åtog sig uppdraget att riva Knäbäck. Han och andra intressenter tog vara på det bästa byggnadsmaterialet, köpte mark vid Rörum strand och uppförde Knäbäckshusen. I sluttningen mot havet vid Knäbäckshusen ligger några ålabodar och ett kapell ingrävda i strandvallen. De fem bodarna är kopior av ålabodarna i Knäbäck, men deras funktion har ändrat karaktär från att ha inrymt fiskeredskap till andra ändamål. Två av bodarna tillhör idag Rörums kyrkoförsamling, varav en är Kapell Sankt Nicolai som blir allt populärare för vigslar och dop. En av de övriga bodarna tillhör Hedgården i Knäbäckshusen, och den har på sommaren de senaste åren fungerat som kiosk. Efter medelhavsliknande bad under högsommaren förstår man den idén. Och under österlenvintern uppskattar man att Sankt Nicolai kapell står öppet och erbjuder skydd mot iskalla ostliga vindar.
Foto

Lera

  • Bild av Lera
Foto

Rörums Södra Å

  • Bild av Rörums Södra Å
Tack vare det kuperade landskapet har åns huvudfåra kvar majoriteten av sitt ursprungliga och slingrande förlopp med forsande partier. En blandning av skog, böljande betesmarker och åkermark omger ån. Stora delar av ån kantas av träd som skuggar vattnet och förhindrar igenväxning av övrig vegetation. Ett av Österlens vackra vattenfall, Forsefall, ingår i avrinningsområdet och ligger mellan Ö Vemmerlöv och Rörum. Forsefall faller i fyra etapper och har en total fallhöjd på runt 15 meter. Nedströms Forsemölla ligger Sträntemölla, en av Sveriges äldsta vattenkvarnar. Avrinningsområde 44 km2 Antal biflöden 7 Kommuner Simrishamn Vattendragets längd 40 km Huvudfårans längd 18 km Antal sjöar/sjöareal 0 Högsta punkt 185 möh Ekologisk status Måttlig Kemisk status (med mindre krav) Uppnår ej god Vattenkemi Åvattnet är mycket näringsrikt och övergödningen av vattendraget påverkar både djur- och växtlivet genom igenslamning och låg syrgashalt i bottnarna när död växt- och djurmaterial bryts ner. Vid delar av ån där vattnet rinner snabbt och forsar är syresättningen hög och självreningsfunktionen bra. Tillförsel av grundvatten är stort och temperaturen i vattnet skiljer sig enbart ett par grader mellan sommar och vinter. Biologi Landskapets stora variation med öppen betesmark, stengärden och buskar ger livsmiljöer till många djur och växter. Rörums södra å hyser ett rikt djurliv och bland annat sällsynta nattsländelarver har påträffats i ån. Känsliga djurarter hittas oftast i strömmande avsnitt som överlag har en bra syresättning och är fria från slam. Slam, som bildas vid nedbrytning av växt- och djurmaterial i övergödda vatten, spolas iväg till lugnflytande vatten och vidare till Östersjön där de påverkar ekosystemet negativt. Forsärla och strömstare häckar vid ån och vistas ofta vid kvarnana och där vattnet forsar. Vid Pennings mosse häckar bland annat enkelbeckasin, skogssnäppa och sothöna. I ån finns både stationär och havsvandrande öring. Hasselmus, barbastell och mandelblom trivs i området och det förekommer både långbensgroda och lövgroda. Naturvärden Rörums södra å har ett högt naturvårdsvärde med bland annat gamla bokskogar, ett naturreservat där ån rinner nedför ett vattenfall och grodrika våtmarker. I kombination med en spännande geologi visar området en hög biologisk mångfald med bland annat hasselmus- och lövgrodelokaler. Det finns flera nyckelbiotoper bestående av alsumpskog, ädellövskog och mosse. Vid Skräddaröd/Älmhult finns en hasselmuslokal, långbensgroda och dessutom både gamla och aktiva lövgrodelokaler. Ett större område med sumpskog bestående av al och glasbjörk finns vid Grönhult. Vitaby skog visar delar av en sumpskog, en värdefull lägre fauna, vedsvamp och tickor. Det finns dessutom ett naturvärde som utgörs av en ren lövsumpskog. Påverkan Det kommunala reningsverket i St Olof har ån som recipient för det renade avloppsvattnet. Näringsämnen läcker till ån och påverkar tillsammans med bekämpningsmedel vattenkvalitén och livet i ån. Fysisk påverkan av ån i form av utdikning har lett till att regnvatten inte lagras i marken utan istället transporteras snabbt nedströms vidare till havet där det påverkar kustområdet och Östersjön. En snabb transport av vatten kan även leda till igenslamning av bottnar och ökad erosion av kanterna vilket snabbar på övergödningsprocessen. På somrarna kan flödet bli så lågt att ån ligger torr. Bevattningsuttag utgör ett av hoten för livet i och runt ån.
Foto

Trädkrypning

  • Bild av Trädkrypning
Foto

Brant slänt

  • Bild av Brant slänt
Foto

Vik, upphämtningsplats

  • Bild av Vik, upphämtningsplats
Folkmängd 342 (år 2020).Här har det bott människor ända sedan mesolitisk tid det vill säga från äldre stenåldern. I slutet av 1800-talet fanns det 9 mindre gårdar och ett 30-tal gatehus. Här bodde ca 300 personer, därav ett 30-tal fiskare. Dessa fiskare var då indelade i 4 båtlag, som tillsammans ägde 3 ålsätter, 125 hommor. Vid sekelskiftet fanns 6 fartyg hemmahörande till fiskeläget som seglade världen runt. Vid hamnen samlades ofta de gamla fiskarna vid "ljugarbänken" vardagliga händelser. Under sommarmånaderna kom turisterna, författarna och konstnärerna för att hämta inspiration och motiv. Prästens badkar, unik vulkanisk formation, ligger strax söder om Vik. Formationen är troligen en så kallad sandvulkan som bildats då en artesisk källa har trängt upp vatten på en havsbotten för omkring 500 miljoner år sedan. Innan sanden hårdnat helt till sten, har vulkankäglan kollapsat ner i sig självt. Det finns på Österlen omkring 100 sådana "badkar", men den enda synliga är denna vid Vik, som därför kan studeras i detalj. Den saknar motsvarighet i världen. Sandstenen kring badkaret är synnerligen rik på spårfossilet Diplocraterion parallellum som framträder tydligt på hällarnas yta. Dessa spår kallas i folkmun för "kråksparkar". Under första världskriget orsakade drivminorna i Vik förödelse. Drivminorna i Vik avsåg de drivminor som under första världskriget orsakade förödelse i samhället Vik på Österlen. Under första världskriget 1914 - 1918 använde de krigförande länderna ett stort antal minor, som förankrades på strategiska platser, där de kunde skada eller sänka fartyg, både krigs- och handelsfartyg som hade laster till nytta för motståndaren. Vid denna tid var alla minor av typen hornminor, varmed menas att minan var försedd med ett slags utstickande kolvar som kunde liknas vid horn. Minorna var som regel klotrunda eller något ovala och av varierande storlek, innehållande sprängmedel mellan några tiotal kg till uppemot 200 kg för de största. De mintyper som utvecklades mellan de båda världskrigen var av helt annat slag där detonationen utlöstes genom akustisk eller magnetisk påverkan. Hornminorna förankrades på vissa djup och hölls på plats med en form av ankare. De placerades ut genom att vagnen som minan låg ombord på minläggningsfartyget, kastades överbord och sjönk till botten där den tjänstgjorde som ankare, samtidigt som minan steg upp till ett förutbestämt djup, ett läge lämpligt för att kunna komma i kontakt med ett fartygs botten. När ett fartyg stötte mot minorna krossades ett eller flera av hornen varvid en elektrolyt frigjordes och åstadkom ett batteri som bildade en elektrisk ström, som i sin tur bringade laddningen att explodera. Vid stormväder hände det ofta att förankringarna brast och minorna drev i den riktning som vindar och strömmar bestämde. Detta betydde att de kunde driva vart som helst och under långa tider. De flesta minfälten var placerade på andra sidan Östersjön vilket för Skånes östra kust innebar att det var där drivminorna hamnade när ostliga vindar var rådande. Första minexplosionen, den 19 mars 1916: Vid 12-tiden natten till måndagen, väcktes befolkningen i det fredliga Vik av en häftig smäll, som resulterade i krossade fönsterrutor och uppslagna dörrar. Smällen var så kraftig att man hörde den till Simrishamn, som ligger ca 10 km därifrån. Några fiskare från Baskemölla, berättade att de vaknat på natten av att dörrar slogs upp och att en spislucka öppnades och askan blåstes ut. Det var mitt under första världskriget och det som orsakat smällen var en ilanddriven mina, som förts mot land av den rådande ostliga vinden. Platsen där den drivit i land, låg några hundra meter norr om hamnen, där som tur var ingen bebyggelse fanns. Vid detonationen slungades järnbitar av varierande vikter, från några hg till kg långt inåt land och upp mot landsvägen förbi Vik. Stranden och området i närheten av detonationsplatsen var på sina ställen svart av sot. Det var få människor ute vid denna tid på dygnet och ingen kom till skada. Andra minexplosionen, den 21 mars 1916: Det skulle inte dröja många dagar förrän Vik åter skulle drabbas av en ny smäll med betydligt allvarligare följder. Tisdagen den 21 mars, klockan var ungefär halv tio på förmiddagen och ute rådde det starka ostliga vindar och kraftig sjögång. Några personer var nere vid hamnen, de hade observerat att en rödbrun tingest kom drivande inåt land på de höga vågorna. Tingesten, som man omgående insåg vara en mina närmare sig land med betydande fart. Med tanke på att minan skulle kunna driva i land nära bebyggelsen, beslöt man då att varna invånarna genom att tuta i byahornet. De i huset närmast hamnen boende varnades genom att man direkt gick runt och knackade på och omtalade den fara, som eventuellt kunde komma. En del personer skyndade ut och begav sig upp mot landsvägen till vänner och bekanta. Det var dock många, som inte fick meddelandet och vilka omedvetna om den hotande faran, lugnt stannade hemma. Barnen i folkskolan, som ligger ca 150 meter från stranden, släpptes fria och uppmanades att inte gå ner till hamnen eller stranden. Minan fördes av de vräkande vågorna allt närmare stranden. Ett stycke från stranden ändrade den och drev i riktning mot söder. Den var ganska nära land vid södra delen av samhället, då den ånyo ändrade riktning mot norr. Strax utanför hamnen greps den av en sjö och slungades in mot stenarna, där den i samma ögonblick exploderade med en fruktansvärd knall. En kraftig röksky uppstod som drev in över hamnen, men något eldsken skymtades inte, troligen på grund av de överbrytande vågorna dränkt det. En kaskad av järnskrot flög med ett ilsket vinande ljud in över hamnen och bebyggelsen innanför, där avståndet till de närmaste husen inte var mer än mellan 50 och 100 meter. Strängt taget hade i husen närmast detonationsplatsen, alla fönsterrutor sprängts sönder. Krossat glas och även fönsterbågar låg kringströdda överallt. Hos fiskarna Per Öhman och J Thorsson samt lantbrukarna Nils Jönsson och Anton Karlsson, hade de största skadorna skett. Hos Anton Karlsson hade ett 40-tal fönsterrutor sprängts, dubbelfönstren slungats in på golvet och dörren slagits upp. Karlsson hade i ögonblicket innan smällen just fått höra talas om faran och gick då bort till ett fönster, som vette mot hamnen och i detta ögonblick inträffade detonationen. Sekunderna efteråt fylldes rummet av rök som var så tät att man knappast kunde skönja något där inne. Allt i rummet blev impregnerat av röken. Fru Karlssons gamla mor som låg till sängs innanför ett av fönstren, blev överhopad av glasbitar och träspillror, men skadades inte. På Per Öhmans hus lyftes takpannorna rakt upp och bröts sönder. Möbler och husgeråd inne i huset flög kring varandra och det mesta blev förstört. I fiskare Thorssons hus lyftes ett nylagt golv upp och bröts sönder. I folkskolelärare Liljegrens hus, flög ett minstycke genom en fönsterruta och hamnade i väggen på motsatta sida av rummet. Lufttrycket var så våldsamt att på ett flertal ställen skedde olyckor av mer eller mindre allvarlig art. På ett ställe slungades en dörr med hakar och gångjärn långt ut på gården på husets baksida. Det torde vara flera hundra fönsterrutor som krossades och en mängd mer eller mindre värdefulla husgerådsartiklar som förstördes. Någon skada bland människor skedde lyckligtvis inte, med undantag av en liten pojke, som troligen självförvållat skar sig i tummen av en skärva. Detta får betecknas som ett underverk, eftersom några personer tydligen varit så nära döden som de kunnat vara, eftersom sprängstycken tangerade deras kläder, med någon centimeter till godo. I Vik var man, vilket är helt naturligt uppbragt och förskräckt. Fasa stod målad i många ansikten och man visste knappast var man skulle tag vägen. Folk som bodde nere vid sjön ämnade flytta längre upp i samhället för natten och så länge den ostliga vinden varade. Ingen kunde ju garantera för att en ny mina inte skulle komma och resultera i en ny förstörelse. På måndagen hade rapporterats att en mina varit synlig fyra distansminuter nordost om Hönö, på drift mot Lägerholmen även en annan mina hade varit synlig i området. Det låter inte otroligt att det är någon av dessa minor som hamnat i Vik. Man menar att det borde då finnas ännu en mina som låg utanför den östra kusten. Man frågade sig om en ny olycka, kanske denna gång krävande människoliv skulle till för att vederbörande myndigheter, som hade fått rapporter om dessa havens vandrande stråtrövare, åtminstone skulle göra ett försök att oskadliggöra minorna, innan de driver i land. Ett obehagligt julbesök: Händelsen vid Vik ansåg man vara en kraftig varning och det gällde att med alla till buds stående medel snarast ingripa. Ett obehagligt julbesök i Simrishamn år 1919. Trettondagsafton omkring klockan 21.15, just då man avslutat helgaftons ätandet och då balen i Templarehuset pågick som bäst, hördes en kraftig smäll och kändes en tryckförändring som ledde till att fönsterrutorna klirrade. Uppskrämda rusade folk ut ur husen och ned till hamnen, där det snart vimlade av frågande och berättande människor. I Templarhuset gick tre fönsterrutor sönder och en mindre panik uppstod, som dock lugnade ned sig och dansen kunde fortsätta. Flera personer hade sett en väldig eldkvast från en detonation och på taken i stadens södra del, hade det smattrat av nedfallande projektilen. Lukten av krutrök hade man förnummit. Fiskhandlare Lundqvists hus: Mitt för fiskhandlare Lundqvists hus vid hamnen, fann en fiskare ett tändrör med något gummiaktigt i. Ägarna av svinbodarna, söder om staden, fruktade för sina grisar och begav sig dit, men fann inget speciellt att oroa sig för. Först på morgonen när det blev tillräckligt ljust, blev det klart att en mina drivit i land och exploderat intill Svarte Hall och den ett stycke från land liggande klippan Djupe Hall. Man fann här i närheten sprängstycken av en mina, större och mindre bitar av olika metaller, tenn, mässing och järn.

Kommentarer

    Du kan eller den här leden