Ladda ned

Avstånd

16,38 km

Den sammanlagda höjden

81 m

Svårighetsnivå

Medel

Max elevation

107 m

Trailrank

38

Min elevation

−14 m

Trail type

One Way

Moving time

4 timmar 31 minuter

Tid

6 timmar 31 minuter

Koordinater

3171

Uploaded

10 september 2020

Recorded

september 2020
Be the first to clap
Share
-
-
107 m
−14 m
16,38 km

Visad 174 gånger, ladda ned 1 gånger

i närheten av Brösarp, Skåne (Ruoŧŧa)

Brösarp - Kivik på Backaleden
Foto

Axamöllan, gammal kvarn

Foto

Utsikt Brösarps backar

Foto

Brösarps södra backar

Dalsänkan=gammal väg, häcken=lähäck för fruktodling, 1976 inspelning av Bröderna Lejonhjärta, äppelblomningen kort, fick låta skolbarn sätta upp plastblommor
Foto

Brösarps bygdegård med Österlens flagga/vimpel

Brösarps kyrka härrör till sina äldsta delar från medeltiden men genomgick under 1860-talet en ombyggnad. Den äldre bebyggelsen är samlad utmed bygatan. Gästgivaregården och apoteket tillhör de byggnader som vittnar om Brösarps centrala roll i bygden. Byggnaderna vid Torparbron norr om Brösarp visar de obesuttnas boendemiljö i det forna bondesamhället. Brösarps backar utgörs av ett öppet betes- och backlandskap, där människor under årtusenden låtit sina djur beta de sandiga kullarna. Åtskilliga fornlämningar vittnar om att området varit en öppen odlingsbygd sedan brons- och järnålder.
Foto

Mullvadshögar

Mullvadar är ett stort problem för många hus- och markägare i södra Sverige. Gräsmattan kan efter deras framfart se ut som ett riktigt slagfält med mullvadshögar överallt. Och tack vare att de är så snabba kan de gräva en tunnel om fyra meter på bara en timme och skapa komplexa underjordiska gångar. Förutom gräsmattor i privata trädgårdar förstör de även golfbanor, parker, idrottsplatser och blomsterrabatter med sitt ständiga grävande. De underjordiska gångarna skadar rötterna på plantorna och det kommer dessutom upp både stenar och annat skräp som förstör maskiner, vilket kan bli kostsamt för trädgårdsmästare och företag som ska sköta underhåll. Man kan dessutom skada sig rejält om man kliver ned i ett oväntat hål. Testa först med ett knep om det är en sork eller mullvad som grävt Folk blir desperata vilket gör att fler tar till både grövre och miljöfarligare metoder. Men det ska också påpekas att mullvadar som älskar vivellarver, ollonborrar och vanliga harkrankar också håller jorden och marken frisk. När mullvaden far fram kommer det upp stenar och skräp som förstår våra maskiner. Innan man över huvudtaget funderar på vad man kan göra ska man ta reda på om det verkligen är en mullvad och inte en sork som härjar. Det gör man genom att göra en öppning i en av högarna, har den då täppts till efter några minuter eller upp till sex timmar så kan man vara säker på att det är en sork. Sedan när man vet att det är en mullvad ska man inte förhasta sig med några drastiska saker. Börja i stället med den ”snälla” metoden, att jaga bort den. Här ska du ta fördel av mullvadens skarpa sinnen‚ de störs nämligen mycket av oljud, skarpa lukter och vibrationer. Det finns olika sätt att göra det på: De gillar inte starkt doftande saker. Börja med att försiktigt öppna mullvadshålet, gräv därefter ned föremålen så djupt som möjligt och stäng igen hålet igen. Förslag på vad du kan gräva ned är: hundhår, sur mjölk, torkad mynta, vitlöksklyftor, lök eller fläderblad i tunneln. Gör sedan om detta en gång i veckan tills det är slut på högarna. Mullvaden gillar varken ljudvågor eller vibrationer. För att skapa ljudvågor kan man stoppa ned en glasflaska i marken. Då kommer vinden att skapa ett orgelljud som stör mullvaden. Man kan också prova att skapa ljud genom att trä flaskor över armeringsjärn, det ger samma ljud. Klipp gräsmattan ofta, det skapar också vibrationer.
Foto

Backaleden markör

Foto

Signes trappa, nr 1 av 24 stättor längs vägen mot havet

Foto

Anders stätta

Foto

Markör

Foto

Markörstätta

Foto

Ångloksspår till Brösarps station, museijärnväg, flera ånglok om dagen.

Färdig 1901. Drygt halvannan kilometer nordost om Brösarp ligger Brösarp station, en tågstation som inte bara erbjuder turer med ånglok utan även en resa tillbaka i tiden. Sträckan Brösarp–S:t Olof trafikeras sommar- och juletid av ångtåg som drivs av museiföreningen Skånska Järnvägar, SkJ. Järnvägen går genom ett vackert och kuperat landskap med utsikt över Hanöbukten och norra Österlen, vilket ger ett helt annat perspektiv från tågfönstret än från bil- och cykelvägar. Stationen har en kiosk med souvenirer och tågleksaker och snett mittemot ligger Kafé Ångloket. Det går också att boka en trerätters middag i restaurangvagnen som följer med tågen. Historia: Järnvägen kom till Brösarp år 1900 när Östra Skånes Järnvägar, ÖSJ, började trafikera sträckan Kristianstad–Brösarp. Samma år byggdes stationshuset och lokstallarna och redan året efter öppnade Ystad-Brösarps Järnväg, YBJ, en linje ner till Ystad. Det fanns även planer på järnväg till Simrishamn och Sjöbo men de stannade på pappret. Under 1940-talet förstatligades båda sträckorna och uppgick i Statens Järnvägar, SJ, som drev trafiken vidare. Den siste december 1971 rullade sista SJ-tåget ut från stationen i Brösarp, men redan under sommaren samma år hade Skånska Järnvägar börjat köra museitågtrafik. I Brösarp stiger du ombord i vår restaurangvagn från 1946, blir placerad vid ditt bord med vita dukar och porslin. Stinsen ger avgång, ångvisslan ljuder och ångloket drar kämpande iväg oss mot St Olof med stenkolsröken som följer oss. Du njuter av en god trerätters middag tillsammans med utsikten av det vackra österlenlandskapet med Brösarps backar, Ravlunda och Vitaby kyrkor och inte minst vyn över Hanöbukten. Resan tar ca 1,5 timme och i priset ingår tågresa tur&retur Brösarp - S:t Olof, trerätters middag och alkoholfri dryck. Pris biljett i vanlig vagn (ej mat) 195 kr
Foto

Ravlunda kyrka, Fritjof Nilsson Piratens grav

Fritiof Nilsson Piratens grav är som sådan inte mycket att hänföras av. Anledningarna att besöka graven är snarare att njuta av den fantastiska utsikten och den geniala inskriptionen som med nöd och näppe slutligen tilläts av kyrkan. “Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.” Någon gång på 1200-talet byggdes Ravlunda kyrka som ligger i Kiviks församling belägen vackert precis söder om Brösarps backar. Kyrkan är mest känd för Fritiof Nilsson Piratens grav, men sedan 2004 ligger även Olle Adolphson begravd här.
Foto

Avlagringsås

Wikipedia: Brösarps backar är en del av ett backlandskap som omger orten och är bygdens mest kända attribut. Backarna är avlagringar från senaste istiden och är belägna i utkanten av Linderödsåsens högplatå som här krackelerar ut i Hanöbukten. De är kalkhaltiga och består främst av mo och sand. Området är känt för att vara naturskönt och för sin flora, och hålls öppet genom betning. I Brösarps norra backar har vegetationen gräsheds- och sandstäppskaraktär. Där växer bland annat sandnejlika, sandlilja och hedblomster. I Brösarps södra backar hittar man gullviva, backsippa och mandelblom. De södra backarna är också de mest besökta då Trafikverket har en strategisk rastplats längs riksväg 9 som löper genom backarna. Brösarps norra backar är dock betydligt större än de södra backarna både vad gäller areal och höjdskillnader. Brösarps Alpina Skidklubb eller BASK är en svensk idrotts- och kamratförening som grundades 1972. Hemorten Brösarp där klubben har sitt säte är känd för sitt kuperade landskap via Brösarps backar. Terrängförutsättningarna bidrog till att klubben 1981 kunde anlägga en egen skidbacke med lift på Ornahög. Föreningens säte och geografiska läge på norra Österlen i Skåne gör den till Sveriges sydligaste aktiva alpina skidklubb. De geografiska förutsättningarna i Brösarps backar med sitt hedlandskap har även gjort klubben till svenska pionjärer på grässkidåkning. Sedan 2012 arrangerar BASK inofficiella SM i grässlalom på Ornahög.
Foto

Skepparps vingård, fruktodling, skånelänga

På en av de vackraste platserna på Österlen ligger Skepparps Vingård med över 12.000 vinstockar. Vandrar du Skåneleden (SL4) passerar du vingården på vägen genom Verkeåns naturreservat mot Haväng. Många passar på att ta en paus, njuta av landskapet och vinodlingen. Vingården är en av de största vingårdarna på Österlen och av druvorna produceras mousserande vin, vitt vin och rosévin. Här finns även 15.000 äppelträd. Av äpplena görs bl.a. en unik flaskjäst äppelcider enligt ”methode traditionell” (även kallad ”Champagne-metoden”) - samma metod som man använder till det mousserande vinet. Vill du ha en trevlig fest eller ett bröllop har vi en fantastisk lokal med plats för ca 70 sittande gäster inomhus och möjlighet att förlänga festen ut i trädgården med hjälp av tält. Fullständiga rättigheter. På Skepparps Vingård ordnas sista veckan i juli, varje år, en vinfestival med bara svenska viner från olika vingårdar i södra Sverige.
Foto

Ingrid Marie, Cox Orange odling från 60-70-tal, ej spaljerad

Foto

Lindgrens Länga museum, alltid öppet

Lindgrens länga är en gammal korsvirkesbyggnad från början av 1800-talet. Byggnaden, som nu är museilokal, var tidigare stall och loge till ett skogvaktartorp där boningshuset revs i mitten av 1920-talet. Inuti Lindgrens länga har Regionmuseet i Kristianstad och Institutet för Kulturforskning ställt samman en spännande utställning som beskriver Havängsområdet, dess natur och kultur. Ända från stenåldern beskrivs områdets utveckling. Läget vid havet och med Verkeån som pulsåder har gjort området rikt på mänskligt liv lång tid tillbaka. Förutom kulturen beskrivs här också områdets säregna natur med sina rariteter; sandlilja, backnejlika, martorn, sommargylling, fältpiplärka och olika insekter som trivs speciellt i den här sandiga, magra och känsliga miljön. Framför Lindgrens länga, med backen bakom som amfiteater, håller Havängs museiförening Havängskväll i början av juli.
Foto

Verkeån med Öradekaren

Öradekaren är en fiskfälla med anor från 1600 talet i Verkeån uppströms från Havängs vandrarhem. De användes ända fram till 1972 för att fånga havsöring, dels för matkonsumtion, dels för rominsamling för utplantering i andra åar. Fällan består av stenfyllda kar med små fall mellan. Över fallen blockerades det med ribbor. När öringen gick upp i ån för att leka hoppade de över fallen för att träffa ribban och ramla ner i en fångstlåda nedanför. Idag är det inga ribbor i den nyligen renoverade anläggningen. Det femte karet/fallet, Kungsfallet, är lägre och mer vattenrikt och gav alltid öringen fri väg. En minnessten är rest efter renoveringen 2010. Vid renoveringen gjordes en fiskväg förbi karen för att underlätta fiskens vandring. I mitten har det bildats en ö.
Foto

Skepparpsgården, STF vandrarhem

Skepparpsgården är en typisk kringbyggd skånegård av mindre storlek. Man hade plats för fyra kor och två hästar samt några får, höns och grisar. Flera hus och gårdar flyttades på 1940-talet från Ravlundafältet för att ge plats för Ravlunda skjutfält, och Skepparpsgården är en av dessa gårdar. Knäbäckshusen flyttades till Rörums strand 1955, när skjutfältet utvidgades. De äldsta delarna är från 1700-talet. Gården är dock flyttad två gånger och har därför inte något exakt ursprungsdatum. Första gången flyttades den vid enskiftet 1820 från Skepparps by ca 2,5 km från Haväng och den andra gången i mitten av 1940-talet från det som idag är Ravlunda skjutfält. Den låg då ca 3 km nordväst om Haväng på en plats som hette Tåbrolyckan. Den kallades för “Anders Lass gård” efter en av arrendatorerna. Det var en arrendegård under slottet Christinehofs fidekommiss ägo. Marken var mager och livet på gården var tufft. allt enligt den sista arrendatorn som besökte gården i början av 1990-talet. Den 8 juni 1952 invigdes Skepparpsgården som Svenska Turistföreningens Vandrarhem av Dag Hammarskjöld, som var vice ordförande i STF. Hammarskjöld var en flitig besökare i Haväng och bodde då och då på Skepparpsgården när han kom från sina uppdrag som generalsekreterare i FN för att söka lite lugn och ro. Han vandrade vid havet och diskuterade livets allvar med bland andra vår gamle styrelseledamot i STF, Halvar Sehlin. Den första tiden hade Vandrarhemmet endast tre familjerum. Resten av bäddarna var förlagda till herr- och damlogement med ca 20 bäddar i varje. Idag finns istället 12 familjerum, med totalt 50 bäddar. År 1994 genomgick vandrarhemmet en omfattande renovering och Skepparpsgården fick bland annat de så hett efterlängtade duscharna! Vi fick dessutom vattentoaletter.
Foto

Bajamajor och infoskyltar

Foto

Infoskyltar

Foto

Havängsdösen

Wikipedia: Havängsdösen är en stenkammargrav (megalitgrav) av typen dös från yngre stenåldern, c:a 5 500 år gammal, byggd under trattbägarkulturens äldre fas. Megalitgraven är belägen i Haväng på Österlen, inom Ravlunda församling strax norr om Verkaåns utlopp i Hanöbukten, i södra kanten av Ravlunda skjutfält. Havängsdösen låg länge dold under sand, men ska ha frilagts under en kraftig höststorm 1843. Själva gravkammaren består av tre sidostenar som är 1,65 × 0,5 m. Ovanpå, som tak, ligger en sten som är 2,7 × 2 m. Graven är omgärdad av 16 markfasta stenblock som är mellan 0,6 m och 1,2 m höga, bildande en rektangel och har en areal på cirka 60 kvadratmeter. Dösar med sådana fyrsidiga kantkedjor kallas ofta långdösar. Ingången till kammaren är vänd ut mot havet och i den riktning där solen går upp vid vår- och höstdagjämningen. När man gjorde utgrävningar av gravkammaren 1869, hittade man skelett från människor och en flintyxa. Somliga tror att graven kan ha plundrats tidigare, eftersom den innehöll så få fynd, men normalt är fynden relativt fåtaliga i dösar. 2015 eldades på dösens tak, varvid takhällen sprack. Närliggande fynd: I slutet av 1700-talet hittades tre brakteater av guld i närheten av Skepparpsåns (= Verkeåns) mynning. Man har även funnit så kallade guldgubbar här. Vid lågvatten kan hamnpålar ses i åmynningen. Forskning har visat att den hamnen ska vara konstruerad någon gång mellan 1000-talet och 1600-talet. När Havängsdösen upptäcktes, konstaterade man att det var en ensamgrav. Skelettet efter en man, troligtvis en hövding; hade begravts på platsen tillsammans med en mycket stor och tung flintyxa. Senare har forskare påpekat, att gravkammaren är mycket exakt orienterad efter Vårdagjämning och Höstdagjämning. Precis som för 5000 år sedan går solen upp i öster ute över havet, och exakt klockan 0600 Vårdagjämning och Höstdagjämning badar gravkammaren i solljus. Det är förstås ingen tillfällighet, efter vad ”arkeoastronomer” tror. Havängsdösens konstruktörer hade klar kunskap och avsikt bakom vad de gjorde. Man kan jämföra med andra stenåldersmonument som New Grange på Irland, eller Stonehenge i Storbritannien. Tilläggas bör, att New Grange faktiskt är lika gammal som dösen i Haväng, och kommer från samma historiska period. 1952 konstaterade man enligt RAÄ, Riksantikvarieämbetet, att Statens Historiska Museum slarvat bort både flintyxan och skelettet, som inte kunde återfinnas i dess arkiv.
Foto

Verkeåns utlopp

Synligt pålverk i vattnet vid lågvatten = rester av hamnen för fraktskepp som transporterade alunskiffer.
Foto

Ålabodar

Ravlunda pansarskjutfält skapades 1944 då Kronan köpte marken i närheten av Haväng. Det användes främst för skjututbildning med strids- och pansarbandsvagnar samt andra stridsskjutningsövningar
Foto

Skånelinjen, bunkerförsvarslinje längs hela kusten, uppförd efter 2a VK som skydd mot främmande makter, ffa Tyskland

Wikipedia: Skånelinjen, även kallad Per Albin-linjen efter Sveriges dåvarande statsminister Per Albin Hansson, var en mer än 500 kilometer lång försvarslinje (fortifikation) som uppfördes längs den sydsvenska kusten under andra världskriget för att skydda området mot en befarad fientlig invasion. Officiellt pekades ingen stat ut, men Tyskland som ockuperat både Danmark och Norge var den tänkta fienden, samt senare även Sovjetunionen. Linjen sträckte sig från Båstad vid Hallandsgränsen i nordvästra Skåne längs Skånekusten till mellersta Blekinge och bestod av en kustförsvarslinje med olika typer av betongvärn som kulsprute-, pansarvärnskanon-, observations- och kanonvärn. Efter första världskriget fanns ingen försvarsplanering för ett krig mot Tyskland. Detta land var ju avrustat i enlighet med Versaillesfreden. Efter den nazityska inmarschen i Tjeckoslovakien 1938 utfördes rekognoseringar av försvarsvärn på sträckan Simrishamn-Falsterbo och Riksdagen beslöt 1939 att anvisa medel för byggnad. Ungefär samtidigt beslöts att bygga kustartilleribatterier för försvar av hamnarna i Ystad och Trelleborg. Efter det nazityska anfallet på Danmark utsträcktes befästningslinjen längs Öresund från Falsterbo upp till Skälderviken, varvid ett nytt kustartilleribatteri i hast anlades vid Helsingborg. I Helsingborgsområdet förstärktes linjen med en andra linje av bakåtvända kulsprutevärn. Som en ytterligare förstärkning byggdes också en skyddsrumslinje med stora skyddsrum för 24 alternativt 48 man (så kallade SK24 och SK48). Denna skyddsrumslinje sträcker sig från Ystad till norr om Helsingborg och omfattar cirka 70-talet skyddsrum. Vid krigsslutet 1945 omfattade värnlinjen 1 063 värn av olika slag (skyddsrum ej inräknade). Avstånden mellan varje fort är 300–400 meter och de flesta ligger i direkt anslutning till havet och är byggda efter en någorlunda likartad mall (gäller kulsprutevärnen i den direkta kustlinjen). Under kalla kriget förstärktes linjen ytterligare med bland annat stridsvagnstorn med 7,5 cm kanon som placerades i om- eller nybyggda värnkonstruktioner. Mot slutet av 1990-talet började värnlinjen avvecklas då arrendet på 50 år gått mot sitt slut. Respektive markägare fick besluta vad som skulle hända med värn på deras marker. Många värn plomberades, ett mindre antal raserades och några togs över efter bygglovsansökningar. Avvecklingen är avslutad och de värn som inte har bevarats är endera plomberade eller borttagna. Beredskapsmuseet påbörjade tillsammans med fortifikationshistoriker Leif Högberg ett lobbyarbete under år 1999 för att bevara ett urval av värnen i Skånelinjen. Museet började med visningar av ett urval värn för allmänheten, som kunde följa med på vandring och titta in i värnen såväl längs med kusten som inne i Helsingborg. Värnen var i starkt behov av renovering för att kunna visas säkert för besökarna. Bl a behövde säkra luckor installeras för att undvika risk för klämskador. År 2007 beslutades i samverkan mellan Beredskapsmuseet och Riksantikvarieämbetet att 18 olika värn ur linjen i Helsingborgsområdet var värda att bevara. Fortifikationsverket gick med på att bekosta upprustning av värnen i utbyte mot att marken återlämnades till markägarna med värnen öppningsbara och visningsbara för allmänheten. Resterande värn plomberades eller revs av Fortifikationsverket innan marken återlämnades till respektive markägare. Den 30 maj 2009 invigdes de renoverade värnen genom stridsförevisning, salutskjutning, fanfarer och fanvakt. De bevarade värnen förvaltas såsom tidigare av Beredskapsmuseet och visningar genomförs sommartid av museet.
Foto

Stenörens Ålabod

Kusten mellan Kivik och Åhus kallas ålakusten där ålen länge var en av de mest betydelsefulla inkomstkällorna. Kuststräckan delades in i åladrätter. Ordet drätt kommer från ”dra”, som syftar på fiskemetoden. Fiskaren hade rätt att fånga ål inom sin egen drätts fiskevatten som betraktades som fast egendom. Adelsmän kunde få åladrätter som ersättning för insatser på slagfälten. Drätterna längs kusten ägdes alltså ofta av godsherrarna som arrenderande ut dem till kustens fiskare. Arrendena var ofta höga och konflikter uppstod. Ålfisket skedde säsongsvis och under fiskeperioden behövde fiskarna skydd både för sig själva och för sina redskap. Detta gjorde att en karaktäristisk kustbebyggelse växte fram. Innan speciella ålabodar börjat byggas använde sig fiskarna av upp- och nedvända ekor eller enkla byggen av drivved som skydd. Bodar började byggas, vanligtvis i gråsten och med halmtak, och kunde till en början delvis vara nedgrävda i backen. I allmänhet uppfördes en bod till varje drätt. De bodar som har gaveln mot havet är som regel äldst, det blev senare vanligt att lägga bodens långsida utmed havet. En bod innehöll vanligtvis två rum, ett för förvaring och ett där fiskarna bodde. Krivareboden, i närheten av Kivik, representerar den äldre stilen av ålabodar. Boden ligger vid Stenshuvud och Hälleviks drätter. Den är byggd i natursten och står med gaveln mot havet på gammalt vis.  För att fånga ål behövs en ålahomma, som består av strut, stackarmar, långarm och flöte. Ålen fångas när den är fullvuxen och har börjat sin vandringsväg mot lekplatser i Sargassohavet. Hommorna läggs ut runt månadsskiftet juli-augusti och förankras med ankare, bojar och kättingar. Ålen vandrar in i homman och samlas i struten som fiskaren sedan tömmer. Hommorna tas upp för säsongen i november. Storleken på fångsten varierade mycket år från år. Ålfisket har gett kusten en speciell karaktär, förutom ålabodarna finns en del torkställningar för nät kvar. Det fiskas fortfarande ål längs kusten, men hommorna har moderniserats med åren. Det hålls traditionsenliga ålagillen där ål tillagad på olika sätt serveras. Kuststräckan genomgår dock en förvandling där många typiska ålafiskemiljöer försvinner. Många ålabodar har förfallit och rivits och av de kvarvarande har idag flera byggts om till sommarstugor. https://arbetet.se/2018/12/20/alfisket-under-lupp-vem-bar-ansvaret-minskat-bestand/
Foto

Museum, Havängs historia

Foto

Utsiktspunkt

Foto

Planterad tallskog för att förhindra alltför mycket sanderosion

Foto

Ca 20 hektar modern fruktodling, ungefär minimiarea för att ha som livnäring

Foto

Vitemölla, markör och infoskyltar

Vitemölla, som ligger strax norr om Kivik, är ett fiskeläge med stora nivåskillnader från hamnen till den högsta punkten. Läget ligger i södra gränsen av Vitemölla naturreservat, som bland annat utgörs av Lindgrens backar och de vida strandbackarna. Som namnet Vitemölla antyder hade samhället sedan länge en betydande kvarn. Kvarnen uppfördes invid Mölleåns mynning, på mark tillhörande Torups frälsegods. I mitten av 1700-talet hade Vitemölla cirka 150 invånare. Befolkningen ökade markant under 1800-talet och vid 1890-talet hade fiskeläget omkring 400 invånare och ett 60-tal bostadshus. Markens ägare var vid sidan om Torups gods även Hjälmaröds kronohemman. Huvudgatan i byn ligger parallellt med kustlinjen och från den går smala strädden ner mot havet. Husen är till stor del långa, låga längor med branta sadeltak. Den äldsta delen av byn ligger norr om hamnen och har ett oregelbundet gatunät. Bebyggelsen söder om hamnen, som delvis ligger på lägets gamla torkplats, är mer strukturerad. 1900-talsbebyggelsen ligger i byns utkanter. Den första hamnen började byggas år 1882. Hamnen slogs sedan sönder av en storm och på 1890-talet uppfördes en ny. Tidigare hade båtar anlagts vid kåsar. Byn har fortfarande kvar sin karaktär av gammalt fiskeläge.     Vitemölla var tidigare ett samhälle med livlig aktivitet och affärsverksamheter vid sidan av fisket. I byn fanns en krog redan på 1700-talet, år 1878 etablerades den första affären och 1865 byggdes ett skolhus i Vitemölla, som idag är privatbostad. Vitemölla har, i likhet med den omkringliggande trakten, haft äppelodlingar som medfört säsongsarbeten. Det fanns tidigare ett pensionat i läget och än idag finns ett badhotell. Pensionat Strandhyddan som byggdes 1871 lades ner 1964 då huset såldes och blev privatbostad. År 1913 invigdes Vitemölla badhotell i lägets södra del. Den idag vita träbyggnaden var vid uppförandet röd med vita knutar. Under 1940-talet fungerade hotellet som uppsamlingshem för krigsbarn från finska vinterkriget och därefter för polska kvinnor som räddats från nazistiska koncentrationsläger. I slutet av 40-talet blev hotellet vilohem för svenska husmödrar och 1962 återigen badhotell. 
Foto

Vitemölla badhotell

Från rummet på Vitemölla Badhotell har du en betagande utsikt och femtio meter till havet. Denna vackra träbyggnad från 1913 upplevde sin storhetstid på tjugo- och trettiotalen när stadsborna längtade till havet och det sägs att Jussi Björling höll hotellet som favorit. Efter ett härligt bad eller vandringar längs den fantastiska kusten mellan Kivik och Haväng kröner badhotellet dagen med en gourmetmiddag i den vackra matsalen.
Foto

Kiviks kapell, Kiviks Marknad äger rum på kullarna bakom

Initiativtagare till kapellet var dåvarande kyrkoherde Magni Andersson. Kapellet invigdes 8 juni 1941 och är byggt i trä. 1946 tillkom klockstapeln och 1947 kom kyrkklockan på plats. I kapellet förekommer främst aktivitet på somrarna. 1940 byggde A. Mårtenssons Orgelfabrik AB, Lund kapellets orgel som är en pneumatisk orgel. Orgeln har fria och fasta kombinationer. Det finns även automatisk pedalväxling till orgeln. I södra delen av Kiviks samhälle ligger Kungagraven eller Bredarör som är ett stort gravröse från bronsåldern och ett av landets mest kända fornminnen. Mitt i röset finns en hällkista med ristningar på hällarna. Graven har använts som stentäkt och är till stora delar rekonstruerad.(Läs mer nedan under fornlämningar). Kivik har en välbevarad, äldre bebyggelse. Byggnaderna, som i huvudsak härrör från 1800-talet, är dels oregelbundet, dels strikt placerade utmed smala slingrande gator och strädden. Merparten av husen är byggda i en våning i tegel eller korsvirke. Några är brädfodrade medan andra har putsfasader med profilerade lister och omfattningar kring fönster och dörrar. Under medeltiden torde platsen ha tagits i anspråk i samband med sillfisket och periodiskt utnyttjats som fångst- och marknadsplats. Ett mindre kapell – sedan länge raserat – anlades av tyska köpmän. Under 1500-1600-talen torde Kivik ha fått en fast bosättning. På Gerhard Buhrmans karta från 1684 är Kivik markerat som fiskeläge. Kiviks marknad har medeltida anor och flyttade från Kiviks trånga gränder till strandheden mellan Kivik och Vitemölla 1806. I slutet av 1800-talet hade också stranden blivit för trång och marknaden flyttades ovan backafallen till ett sandigt fält, som också är marknadens nuvarande plats (se vidare ”Marknadsplatser” under ”Fritidens landskap”). Fisket har varit den största näringen på Österlen, men trakten är också känd för sin rika fruktodling som gynnats av jordmånen och klimatet. Den för Kiviksbygdens karaktäristiska fruktodlingen har traditioner sedan 1800-talets sista decennier. I Kivik finns även en av Sveriges äldsta biografer och som fortfarande är i drift.
Foto

Toalett, vattenpåfyllnad

Kommentarer

    You can or this trail