Ladda ned

Avstånd

19,64 km

Höjdökning

181 m

Svårighetsnivå

Medel

Höjdsänkning

181 m

Max höjd

81 m

Trailrank

44

Min höjd

7 m

Ledtyp

Slinga

Rörlig tid

5 timmar 4 minuter

Tid

6 timmar 45 minuter

Koordinater

4272

Uppladdad

1 oktober 2020

Registrerad

oktober 2020

Friluftsnavigering

Följ miljontals friluftsleder via din smartphone. Fungerar även offline!

Skaffa Wikiloc Premium Uppgradera för att slippa annonser
Friluftsnavigering Friluftsnavigering
Dela
-
-
81 m
7 m
19,64 km

Visad 368 gånger, laddats ned 5 gånger

i närheten av Brösarp, Skåne (Ruoŧŧa)

Brösarp - Hallamölla ToR via Skåneleden & Backaleden
Foto

Bengtemölla

  • Bild av Bengtemölla
  • Bild av Bengtemölla
  • Bild av Bengtemölla
  • Bild av Bengtemölla
Bengtemölla Gård Bengtemölla ligger inbäddat i Brösarps backar inte långt från Brösarps by. Verkeån, en av Skånes renaste vattendrag har året runt drivit gårdens kvarn. Kvarndrift har funnits här sedan 1300-talet. Den unika mangårds-byggnaden i två våningars korsvirke uppfördes i mitten av 1700-talet. I dag, drygt 250 år senare sker en försiktig upprustning av byggnaderna. Målet är att bevara gårdens själ. Namnet Bengtemölla nämns redan 1408 i de historiska arkiven. Enligt släktforskare är namnet efter kvinnonamnet Bengta. Då fanns här en så kallad skvaltkvarn men ingen mark. När Skåne blev svenskt låg kvarnen under Svabesholm som kom i kronans ägo i samband med freden med Danmark. I början av 1700-talet gick kvarnen över i privat ägo. Några år senare påbörjade ett par kapitalstarka personer att uppföra kvarngården så som den till stora delar ser ut i dag. 1761 köpte befallningsmannen Carl Fredrik Aspelin och hans hustru Elsa Löngren Bengtemölla. Köpeskillingen var 4.533 riksdaler. Sedan dess har gården haft flera ägare och ägs nu av Gästgivare Anders Cederberg, Brösarp. Beställ gärna en guidad visning av gårdens alla byggnader. Förutom visning av byggnaderna ingår även berättelser ur gårdens historia och om de som bott och brukat gården sedan 1658 då Skåne fick lämna Danmark. Visningen tar cirka en och en halv timme. Avgift: - Icke-medlem, 100:- per person och automatiskt medlemskap i föreningen - Medlem, ingen avgift - Barn under 12, år ingen avgift - Grupper, avgift enligt överenskommelse Kontakta föreningens sekreterare 0703 783350 eller via formuläret under flik Kontakt! VÄLKOMMEN PÅ GUIDAD TUR PÅ BENGTEMÖLLA! På grund av coronaviruset genomförs för närvarande inga guidade visningar! Mangårdsbyggnaden: Två våningars korsvirke var vanligt i städerna men mycket ovanligt på landet. Bengtemölla var en ståtlig byggnad när gården stod klar. Fortfarande finns mycket av det ursprungliga kvar i byggnaden. Tavlan över entrén lät gårdens första ägare sätta upp. Texten är hämtad ur sångboken Andelig Dufworöst av Olof Kolmodin. Kvarnen: När gården uppfördes i sitt nuvarande skick kring 1750 byggdes även en hjulkvarn med två par stenar. Omkring 1850-talet moderniserades kvarnen. I dag finns endast ett stenpar kvar. Kvarnhjulet saknas medan resten av "maskineriet" finns kvar. För Bengtemölla Gårds Vänner finns naturligtvis en önskan att bygga ett nytt kvarnhjul och åter sätta kvarnen i drift. Hur kvarnbyggnaden såg ut före upprustningen på mitten av 1800-talet vet man ej. Porten har breddats under senare tid med syftet att kunna köra in jordbruksmaskiner. Framför kvarnen fanns en liten smedja som nu är riven. Gården var fyrlängad. Man byggde fyrlängade gårdar på det sättet i fyra väderstreck för att skydda mot både oväder och oönskade besökare. Den östra stallängan revs på 1950-talet. Ett nytt stall hade uppförts redan 1923 en bit bakom den som revs. Byggnaderna framför mangårdsbyggnaderna vet vi ej hur de såg ut och inte heller vad de använts till. Herrnhutismen är en religiös, kristen rörelse som uppstod kring greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs (1700–1760) gods Berthelsdorf i staden Herrnhut i Oberlausitz (idag i tyska delstaten Sachsen). Zinzendorf gav 1722 skydd åt de så kallade böhmiska bröder, som tvingats fly motreformationen i bland annat Böhmen och Polen, och från denna ort fick alltså rörelsen sitt namn. Det officiella svenska namnet på rörelsens verksamhet i Sverige är Evangeliska Brödraförsamlingen. Det viktiga för herrnhutismen är varken rätt lära eller rätt ordning för omvändelsen, utan istället det rätta hjärteförhållande till Jesus. Känslomässiga upplevelser av Kristi lidande och glädjen över försoningen i Kristi blod är centrala. Liksom den äldre pietismen är man inriktad på individen och på förnyelse av de lutherska kyrkorna istället för separatism. Under 1740-talet framträdde herrnhutismen i sin mest radikala form som känslosvärmisk med sensuella inslag. Bröllops-, blod- och sårmystik blev mycket framträdande. Man kunde tala om Jesus som den "söte brudgummen" och sig själva som "blodiglar" som levde av såren på Jesu kropp (det vill säga de sår på händer, fötter och i sidan som uppstod vid Jesu försoningsdöd på korset).
Foto

Galgbacken

  • Bild av Galgbacken
Den sista som bodde i Backstugan, eller Bödelns hus som den också kallas, var en kvinna som hette Kerstin, eller ”Kitta” som smeknamnet blev på bygdemål. Kerstin tillverkade vispar som hon gick runt i bygden och sålde. I folkmun kallades hon för Vispa-Kitta. Om det bott en bödel i huset är osäkert, men otänkbart är det inte. När det var dags för avrättning kom bödeln till bygden, men för fridens skull brukade temporära boenden anordnas en bit utanför byarna, som i detta fall. Bara drygt 2 km från Bödelns hus, längs Skåneleden, ligger Galgbacken, en avrättningsplats som användes ända fram till början av 1800-talet. Bödelssysslan avskaffades i Sverige i början av 1900-talet. Den sista kvinnan att avrättas i Sverige var Anna Månsdotter från Yngsjö. Tillsammans med sin son Per Nilsson, som dock benådades, hade de erkänt mordet på Hanna Johansdotter från Lönhult väster om Brösarp. Det så kallade Yngsjömordet. Anna Månsdotter avrättades i Kristianstad den 7 augusti 1890. Hanna Johansdotter ligger begravd vid Brösarps kyrka.
Waypoint

Toaletter vid parkeringen, kohagar

Vart tionde år sker i snitt en halvering av antalet mjölkföretag. Så har det sett ut i många decennier. Tidigare har storleksrationaliseringar vägt upp för färre mjölkföretag och mjölkkor, men nu täcker det inte längre upp för minskningen i den totala mjölkinvägningen, enligt Lennart Holmström, marknadskrönikör på tidningen Husdjur. – Mjölkinvägningen har varit relativt stabil fram till 2015, men sedan 2016 har den minskat två procent årligen och nu är den nere på historiskt låga nivåer. Så låga nivåer har vi inte sett sedan 1970-talet. Han tror att mjölkproduktionen kommer att fortsätta minska de närmaste åren. Pressad lönsamhet och för låg investeringstakt är två viktiga förklaringar. – För att bibehålla mjölkproduktionen behöver andra gårdar täcka upp för de som lägger ner. Men baserat på förprövningsstatistik för investeringar är viljan att satsa inte lika stor nu som för några år sedan. Investeringar behövs oavsett om man ska växa och bli större eller åtgärda omoderna stall. Äldre lantbrukare med mindre besättningar i omoderna byggnader är en särskilt känslig företagskategori, enligt Hans Andersson, professor i jordbruksekonomi vid SLU. – Tolv procent av korna finns på företag med under 50 kor och ofta i en planlösning som är tungarbetad, svår att mekanisera och tillämpa ny teknik i. För ett äldre, etablerat lantbrukarpar kan det fungera men en yngre generation har andra krav på inkomst i förhållande till arbetsinsats. Ett annat dilemma är att arbetet i de mindre besättningarna ofta är bundet, vilket gör det svårare att ägna sig åt andra verksamheter för att komplettera inkomsten, enligt Hans Andersson. Malin Hagbardsson, näringspolitisk expert på LRF Mjölk, anser också att investeringar är viktiga för att bromsa nedgången och skapa attraktiva mjölkföretag. – Ett mjölkföretag måste vara så pass attraktivt att någon ska vilja ta över det och då behövs investeringar. Det kostar mycket med nybyggnation, allt från 50 000 till 100 000 kronor per koplats. Hon säger att kostnaderna gör det särskilt svårt för unga lantbrukare att ta över, något som behöver underlättas i och med att medelåldern bland mjölkföretagare är hög. Även regelbördan utgör ett stort hinder, enligt de regelbundna undersökningar som LRF Mjölk genomför bland mjölkföretagare. Med tanke på att Sverige påverkas av de globala mjölkpriserna kan det enligt Lennart Holmström vara svårt att som enskild mjölkföretagare påverka intäkterna. – Kostnader för foder utgör ofta en stor del av de totala kostnaderna. Med högre skördenivåer och kvalitet i vallproduktionen går det att minska beroendet av kraftfoder och importerat protein. Det gäller oavsett besättningsstorlek och mjölksystem. Lennart Holmström resonerar liknande. – Man måste titta på kostnadssidan och lära sig hantera prissvängningar med hjälp av buffertar. Nyckeln är inte att bli större utan man kan fortsätta att vara medelstor och fortfarande vara lönsam. Företagen med 50 till 100 kor står fortfarande för en väldigt stor del av mjölkproduktionen och de är viktiga att ha kvar för att få tillräckligt stor totalvolym och få upp självförsörjningen. Enligt Malin Hagbardsson är Sveriges självförsörjningsgrad på mejeriprodukter 72 procent i dag och för att bli självförsörjande skulle det behövas 127 000 fler mjölkkor, vilket även skulle generera 9000 nya jobb på landsbygden. Tips till mjölkbönder: · Vid högt mjölkpris, bygg upp kapitalreserver om det är möjligt i stället för att exempelvis köpa nya maskiner. · Samverka med andra gårdar kring stora maskininvesteringar i den mån det går. Gör långsiktig kalkyl för att ta reda på vilka investeringar som betalar sig på lång sikt. · Jobba med någon form av prissäkring, som kontrakt på insatsvaror till så bra priser som möjligt eller att gå ihop flera för att pressa priser. · Producera mer foder själv i den mån det går.
Foto

Kor, Brösarps backar

  • Bild av Kor, Brösarps backar
  • Bild av Kor, Brösarps backar
Hur mycket mjölk kan en ko ge per mjölkningstillfälle? Korna ger mjölk ca 10 månader om året, resten av året väntar de på att föda nästa kalv och har semester, s.k sinperiod. Korna mjölkar olika mycket beroende på ålder, gener, utfodring och hur lång tid det gått från senaste kalvning. En vuxen ko som kalvat flera gånger kan under de första månaderna efter kalvning ge ca 25 liter per gång om den mjölkas med tolv timmars intervall, enstaka kor kan mjölka mer och vissa kommer inte nånsin upp i den nivån. Många gårdar mjölkar korna flera gånger per dygn. Då blir mjölkmängden något lägre per gång likaså om intervallet är något förskjutet t.ex om intervall över natten är längre. Korna ger mest mjölk de första månaderna efter kalvningen därefter sjunker mjölkmängden. Mot slutet av mjölkperioden kan kon kanske bara ge 10 liter per gång vid två mjölkningstillfällen per dygn. Det beror på vilken ko det är. Mjölkmängden kan också variera lite från dag till dag för samma ko. Det första året kon ger mjölk är avkastningen lägre. Djurrättsalliansen: Många tror att kor måste mjölkas, vilket är fel. Kor får mjölk i sitt juver precis av samma anledning som alla andra däggdjur; hon föder ett barn som behöver mat. Men kalvarna inom mjölkindustrin får inte den mjölk som biologiskt sett är till för dem. Istället separeras kalven och kon från varandra så att mjölken kan konsumeras av oss människor. All mjölkproduktion i Sverige idag, även ekologisk, bygger på att en kalv tas från sin mamma. En ko i den svenska mjölkindustrin insemineras och är sedan dräktig i nio månader innan hon föder en kalv. Kalven tas ifrån henne direkt eller inom ett dygn. Mjölkproduktionen har tagit fart hos kon och hon mjölkas av maskiner eller robotar eftersom mjölken ska drickas av människor. Hon fortsätter att mjölkas och efter ett par månader görs hon dräktig igen för att föda ytterligare en kalv som ska tas ifrån henne, för att hålla mjölkproduktionen igång. Vad händer med kalvarna? Den nyfödda kalven som tas från sin mamma placeras oftast i en ensambox, som är ungefär en kvadratmeter. Den första tiden av sina liv, upp till två månader, lever kalvarna i ensamboxar. Efter det får kalvarna gå tillsammans med andra kalvar. Kalvar upp till sex månaders ålder får hållas inomhus, även på sommaren. Kvigkalvar insemineras vid 15 månaders ålder för att, precis som sina mödrar, bli mjölkkor. Tjurkalvar, mjölkindustrins ”biprodukt”, säljs ofta vidare och slaktas när de är 18 månader gamla. De flesta tjurkalvar lever hela sina liv inomhus, i trånga boxar. I mjölkreklamen går korna oftast ute. I verkligheten står de instängda större delen av livet. Den som följer minimireglerna om bete har korna inomhus över 90 procent av deras livstid. Omkring en tredjedel av korna i Sverige står uppbundna. De har då en snara runt halsen och kan inte vända sig om eller gå. De kan endast ligga ner och stå upp. Uppbundna kor kan inte ens klia sig. Alternativet till uppbundet kallas lösdrift och är även det mycket begränsande för korna. De kor som går i lösdriftssystem kan röra sig i en ladugård inomhus. Golvet är hårt och gångarna trånga. Mjölkföretagen har länge avlat för kor med högre och högre mjölkproduktion. Idag producerar en ko dubbelt så mycket mjölk som för femtio år sedan. En stor del av alla kor i Sverige drabbas av juverinflammation, en sjukdom som är nära förbunden med hög mjölkproduktion. En ko kan leva länge, i 20-25 år. De flesta kor i mjölkindustrin slaktas när de är runt 5 år, på grund av juverinflammation, dålig fruktsamhet och för att de ersätts av sina mer produktiva döttrar. Korna hamnar då, liksom tjurkalvarna, i köttdisken. 60% av allt nötkött som säljs i butikerna kommer från tjurkalvar och uttjänta mjölkkor. Övrigt nötkött kommer från så kallade köttraser eller köttraskorsningar.
Foto

Kaninhålor

  • Bild av Kaninhålor
Vildkanin: Kaninen placeras som ensam art i släktet Oryctolagus som ungefär betyder "den grävande haren". Kännetecken: Vildkaninen är mindre än hararna och har förhållandevis korta öron och ben. Färgen är normalt brungrå. Till skillnad från hararna har kaninen inga svarta öronspetsar. De europeiska kaninerna/vildkaninerna är små gråbruna däggdjur 34–45 cm långa och 1,3–2,3 kg tunga. Vildkaninen är ett hardjur. Karakteristiskt för hardjuren är de långa kraftiga bakbenen. De förflyttar sig genom att hoppa på sina långa och starka bakben. För att underlätta snabb förflyttning har bakbenen tjock päls som dämpar nedslagen vid snabb hoppning. De europeiska kaninerna har långa tår som hålls samman med hud så att de inte skall spridas ut när djuret hoppar. De har kraftiga framtänder med öppna rötter vilket gör att tänderna växer under hela livet. Tänderna är mjukare på framsidan än baksidan. De slits därför till en stämjärnsliknande form. Till skillnad från gnagarna har hardjuren en extra uppsättning små tänder direkt bakom framtänderna, och kallas därför ibland dubbeltandade gnagare. De har även en välutvecklad blindtarm och äter upp dess innehåll, som kommer ut som en "första avföring". Ett slags idissling alltså. Den äkta avföringen är hårda runda pärlor. Förekomst: Vildkaninen inplanterades av jägare i Skåne kring förra sekelskiftet och på Gotland 1902. Finns nu upp till södra Småland och norra Halland. Vildkaninstammarnas storlek och utbredning bestäms av förekomsten av kaninpest (myxomatos). Vinterklimatet hindrar också spriding norrut. Den finns främst på sandiga marker där den gräver hålor och gryt. Även stenmurar, dikesvallar och rishögar används som gömställen. I några av våra städer finns förvildade tamkaniner, som inte härstammar ur vår stam av vildkanin. Den europeiska kaninen anses härstamma från Spanien och spreds över Europa av romarna. Den finns också i Afrika, Marocko, Algeriet och inplanterad på vissa öar som Robben Island i Sydafrika, på Kanarieöarna och Round Island vid Mauritius. I senare tid har den inplanterats i Sydamerika och även i Australien, där den orsakar stor skada på växtliv och har förmått statliga myndigheter att bygga stängsel för att hindra arten från att sprida sig ytterligare västerut. Ekologi: Föda: Allehanda gräs, örter, buskar och trädplantor. Även trädgårdsväxter och rotfrukter. Fortplantning: Parning huvudsakkligen under tiden februari-augusti. Efter 30 dygns dräktighet föder honan i ett gryt eller håla. Ungarna är blinda och nakna vid födseln. De dias i cirka 3 veckor och klarar sig på egen hand vid cirka 5 veckors ålder. Cirka 4 kullar per år med 4-6 ungar per kull är vanligt. Honorna blir könsmogna redan vid omkring 3,5 månaders ålder, och arten har förhållandevis hög reproduktion. Kaniner och harar kan inte hybridisera, alltså para sig och få avkomma. Kaniner är på sina håll viktiga bytesdjur för både rovdjur och rovfåglar. Ungdödligheten är därför naturligtvis hög, i vissa områden upp till 90 % under första året. Jakt och förvaltning: Enligt Jägareförbundets Viltövervakning, som startade 1939, fälldes årligen något eller några hundratusental kaniner i Sverige fram till cirka 1970. Därefter visar avskjutningsstatistiken en vikande trend. På senare år rör sig antalet årliga fällda kaniner mer kring något eller några tiotusentals. Vildkaninen jagas ofta med hjälp av hund eller iller. Antingen med så kallad stötande hund, vilken energiskt genomsöker tät vegetation för att stöta ut viltet så att jägaren får möjlighet till skott. Eller med någon typ av drivande hund som får kaninen i rörelse inför väntande skyttar. Men för att kunna beskatta även de kaniner som befinner sig i jordhålor behövs en tam iller. Den släpps in och skyttar vaktar vid de utgångshål som man tror kaninerna kommer ge sig av ifrån. Jägaren är beväpnad med hagelbössa. Kaninerna bygger nätverk av kaninhålor där de tillbringar större delen av den tid då de inte födosöker. Bon kan vara upp till 45 meter långa och den djupaste punkten ligger ibland 3 meter under markytan. Kaniner är aktivast på morgonen och kvällen, om dagen sover de mest. Kaninen är utsatt för ett stort rovdjurstryck, så vid minsta tecken på fara, söker den skydd. Vid fara utstöter de pipande läten eller slår med sina bakre extremiteter på marken. Dessa ljud hörs även av ungdjuren i bon som på så sätt får kännedom om faran är över eller inte. Kaninen är ett mycket renligt djur, som putsar sig många gånger om dagen. Den putsar genom att klia och slicka på sig. Att putsa varandra är en mycket viktig social sak för flocken. Kaniner har doftkörtlar på undersidan av hakan som de gnuggar mot föremål för att markera ägande och revir. Europeisk kanin är växtätare som främst äter gräs och örter, men även blad, kvistar, rötter och bark. I odlade områden och trädgårdar äter den även grönsaker och spannmål. Liksom andra familjemedlemmar är arten koprofag. Den äter sin första mjuka spillning för att uppta ytterligare näringsämnen som blir tillgängliga efter den första matspjälkningen.
Foto

Sandblottor

  • Bild av Sandblottor
Blottad sand finns på olika ställen i landskapet. Naturliga miljöer är exempelvis flygsandfält, raviner samt betesmarker med viss lutning där djuren kan trampa upp bar jord. Det senaste århundradet har den vanligaste platsen för blottad sand varit i täkter, både kommersiella och för husbehov. Sandblottor kan också finnas i vägslänter och på militära skjutfält. För att sandblottor, ett begrepp som ofta även inkluderar blottor av grus, ska vara värdefulla miljöer för biologisk mångfald ska de ligga i soliga, vindskyddade lägen. Detta innebär att sandblottan helst ska ligga i sydvänt läge, vara oskuggad så stor del av dagen som möjligt och ligga i lä. Sand är oftast det bästa materialet, men för vissa arter fungerar även grus och lera. Helst ska sandblottorna omfatta åtminstone ett par kvadratmeter, gärna uppåt 10 m². Varför är den viktig? Det finns en mångfald av arter som lever i sandmiljöer, exempelvis insekter som gräver gångar i sanden där de lägger ägg. Äggen och larverna behöver värmen från sanden för att utvecklas. Olika arter av skalbaggar och steklar är vanligast bland de insekter som nyttjar denna miljö. Förutom insekterna finns även sandödla samt olika kärlväxter, mossor och spindlar som också gynnas av denna naturtyp. Arter knutna till blottad sand: Grön sandjägare, Bibagge, Sandödla, Sälgsandbi Idag råder brist på miljöer med blottad sand i landskapet. En stor anledning är att antalet sand- och grustäkter minskat i syfte att undvika exploatering av grusåsar. För avvecklade täkter har det dessutom funnits krav på efterbehandling, vilket många gånger inneburit igenplantering och därmed en förlust av miljön med öppen, varm sand. Det är positivt om husbehovstäkter som inte längre är i bruk ändå fortsatt kan hållas öppna genom regelbundna markstörningar, exempelvis genom ett tag med grävskopan när vegetation börjar uppstå. Eftersom det finns arter knutna till sandmiljöer med fleråriga livscykler är det bra att inte röra slänten varje år. Många av de insektsarter som lever i sandmiljöer födosöker på blommor där de hämtar nektar och pollen. Därför är det viktigt att det finns blomrika miljöer i närheten av sandblottan. Arter som insekterna gärna besöker och som ofta kan växa i ytterkanten eller i botten av en gammal täkt är sälg, harklöver, käringtand och blåmunkar. Död ved som ligger i öppna sandmiljöer blir ofta varm och torr, vilket är bra för många insekter som lever i död ved och som behöver värme. Veden här bryts ner långsamt och gör därmed nytta under en lång tid. Många blommor och pollinerande insekter är beroende av bar kalkrik sand. Under betesmarken döljer sig ljus sand som kommit upp i ytan när grävskoporna grävt och vänt upp och ner på massorna och tallar, träd och andra invaderande växter rycks upp med rötterna, som annars gödslar marken om de lämnas kvar. Generellt har pollinatörerna minskat och behöver hjälp med mat och boplatser. I Skåne finns arter som inte finns på så många andra platser. För att hjälpa stortapetserarbiet och andra pollinatörer kan man plantera väddklint, backtimjan, getväppling och monke på en del av de områden som restaureras. Sandmarkerna har en lång historia med särskilda växter och djur bland annat bin och humlor som behöver sandiga och blomrika marker, varav flera arter som är ovanliga och hotade i landet. Samtidigt håller de öppna sandmarkerna på att växa igen och andra har exploaterats under årens lopp. Effektiva åtgärder kan vara att gräva bort en del gräs och invasiva buskar som vresros och parkslide för att skapa öppna sandytor så att insekter och strandörter ska trivas och föröka sig. Man gallrar och röjer bland träden så att de kan utveckla sina kronor och samtidigt få mer solljus till marken. Efter gallringen lämnas en del grenar och stockar som många insekter, svampar och fåglar är beroende av.
Foto

Sandblottor

  • Bild av Sandblottor
Sandödla (Lacerta agilis) är en äggläggande ödla av släktet halsbandsödlor (Lacerta), som föredrar öppna landskapstyper med lägre vegetation. Den förekommer i de tempererade delarna av palearktis, från mellersta och södra Europa, till Sibirien i öster och mellersta Sverige i norr. Den lever av små ryggradslösa djur som insekter. Status i världen: Livskraftig (lc) Status i Sverige: Sårbar Hanen känns igen på den gröna färgen - de flesta europeiska ödlor har en övervägande brun färg. Sandödlan är en medelstor art med en mer robust kropp och större huvud än närbesläktade arter. Sandödlan skiljer sig från den i Skandinavien vanligare skogsödlan genom att den har gomtänder. Sandödlan blir även upp till 28 centimeter lång, i Norden dock som mest 23 cm, och är alltså betydligt större än skogsödlan. Den har fyra små fjällplåtar mellan näsborren och ögat. Grundfärgen är gråbrun eller grön, ofta med längsgående rader av svarta fläckar. Längs ryggen har den ett band med små fjäll, klart mindre än övriga fjäll på ryggen. På buken är hannen ljust grönaktig, medan honan där är vitaktig. Under parningstiden blir hanens sidor intensivt gröna. Sandödlan förekommer från mellersta och södra Europa, till Sibirien i öster. I Skandinavien förekommer den naturligt så långt norr ut som till Dalarna och trakten av Gävle i Sverige. Den förekommer inte i Norge och i Finland betraktas den som en "invasiv art av nationell betydelse". Där har den observerats i södra och mellersta delarna av landet, upp till Norra Österbotten. Sandödlan är tillsammans med skogsödla och kopparödla de enda ödlor som naturligt förekommer i Skandinavien. Arten föredrar varma sydsluttningar i sand- och grustäkter, men kan även förekomma på jordbankar som järnvägsvallar och kraftledningsgator, samt i skogsbryn, på sandstränder och hedartade marker. Födan består främst av ryggradslösa djur som gräshoppor, skalbaggar, fjärilslarver och spindlar. Det händer att den även äter individer av sin egen art. Sandödlan kan bli upp till 19 år gammal. Den är äggläggande och lägger 5–12 mjukskaliga, avlånga ägg i en håla som honan har grävt i sandig jord. Efter äggläggningen täcker hon över äggen och låter sandens värme ruva äggen. De kläcks efter 70–80 dygn beroende på temperatur. Bland predatorer kan nämnas fåglar som hägrar och fasaner, däggdjur som grävling och tamkatt samt hasselsnok. Sandödlan kan släppa svansen om den känner sig hotad. Då svansen rör sig ett tag efter att den lossnat kan den tjäna som lockbete för en predator. Svansen växer sedan ut igen.
Waypoint

Blå loop till Glimmebodagården

Waypoint

Utedass

Foto

Vantalängan

  • Bild av Vantalängan
Längs Skåneleden (orange) och cirka 300 meter från Backaleden (gul) ligger Vantalängan, en populär rastlokal vid Verkeån för vandrare i en gammal lada från 1800-talet. I Vantalängan kan du övernatta och vänta ut regnigt väder. På ängen framför stugan finns två nya vindskydd och gott om plats för tältning. Där finns också flera rastbord, fem grillplatser, brunnsvatten och torrtoaletter. Här ska också finnas vandringskartor och ved för den som behöver, men tillgången kan inte garanteras då det är populärt att övernatta och grilla här. Vantalängan ligger längs parallella Skåneleden (orange). Inne i övernattningsstugan finns långbord för upp till 20 personer. Byggnaden fungerade som bostad fram till sekelskiftet. Mannen som då bodde här kom från Vantaröd och kallades ”Vanten”.
Foto

Hålväg? Bokskog

  • Bild av Hålväg? Bokskog
Hålväg är en fornlämning som består av en fåra i marken där en forntida väg gått fram. Fåran har bildats av slitage från hovar, klövar och fötter, samt genom rinnande ytvatten (exempelvis regn). När en väg på grund av upprepande slitage blev för "dikig" eller på annat sätt obekväm, valde man att gå vid sidan om och därför kan man i hålvägstäta områden ofta se flera parallella stråk intill varandra. Vissa hålvägar är nästan V-formade i genomskärning, medan andra kan ha en U-form. De senare visar att de fortfarande brukades när man började använda vagnar. Hålvägar förekommer mest i sluttningar eller på åsar där många människor har färdads. Smärre hålvägar trampas fortfarande in av djur och människor där flitigt nyttjade stigar passerar genom lösa markytor. Bok (Fagus sylvatica) är ett träd som tillhör familjen bokväxter och som första gången beskrevs taxonomiskt av den svenske botanikern Carl von Linné 1753. Boken är ett stort träd med mycket tät krona, slät oveckad stam och glänsande gröna blad. Status i världen: Livskraftig (lc) Illustration Fagus sylvatica0 clean.jpg Systematik: Domän: Eukaryoter, Eukaryota Rike: Växter, Plantae Division: Fröväxter, Spermatophyta Underdivision: Gömfröväxter, Angiospermae Klass: Trikolpater, Eudicotyledonae Ordning: Bokordningen, Fagales Familj: Bokväxter, Fagaceae Släkte: Boksläktet, Fagus Art: Bok F. sylvatica Vetenskapligt namn: Fagus sylvatica Auktor: L., 1753 Löven, som är ätbara, växer platt horisontellt för att samla maximalt med ljus, vilket får till följd att solen sällan når under trädets grenar och växtligheten under träden präglas av detta, samtidigt som boklöven förmultnar långsamt. Boken är en mångformig art som finns också i ett antal odlade varianter., till exempel hängbok (var. pendula) med hängande grenar, och blodbok (f. purpurea) med röda blad. Utbredning: Vanlig bok finns i stort sett i hela Europa ner till nordvästra Turkiet. I Turkiet och österut genom Asien ersätts den av den orientaliska boken, Fagus orientalis. Den vanliga boken finns också i enstaka skogsbestånd i Nordamerika. Norra Skandinavien: Bokskogar förekommer i Sverige, i Skåne, Blekinge, södra Småland och på vissa ställen i Halland. Norr om Skåne har boken av historiska och klimatmässiga skäl det minsta utbredningsområdet av våra skogsträd. I blandade skogar växer bok tämligen vanligt endast upp till en gränslinje från mellersta Bohuslän till nordöstra hörnet av Kronobergs län, därefter mot norr till Östergötlands gräns sedan mot sydöst till Kalmarsund. Denna linje är den egentliga nordgränsen för Sveriges bokområde. Den nordligaste bokskogen är naturreservatet Surö bokskog. Bokar finns dessutom enstaka eller i små bestånd i västra Östergötland (till exempel på Omberg) och i Vingåker i närheten av Kjesäter slott, planterade till Gävletrakten samt enstaka träd längs Norrlandskusten upp till Umeå. I Norge växer boken i landets södra del, där en större bokskog finns vid Larvik, och längs den milda västkusten till norr om Bergen. Den saknas vilt i Finland. Enligt vissa teorier förklaras den sydliga bokens ringa utbredning i norra Skandinavien åtminstone till en del av att arten har invandrat långt senare än övriga lövträd. Arten gjorde sin entré i Skandinavien först omkring 3 000 f.Kr. Dess härdighet talar för att den ännu inte har nått sin klimatiska nordgräns. Å andra sidan finns inga tecken på naturlig spridning norrut från dess nuvarande gräns. För skogsindustrin är boken förvisso ett hårt och hållbart träslag, men den har en stor förmåga att förgrena sig långt ner, mycket lägre än själva kronan. Därför är det svårt att få ut längre raka bitar av de flesta fällda bokar. Sedan omkring 1975 sker återutsättning av bok i Skåne och Danmark. Bokskog skall helst sås, inte planteras. Växtsätt: Bok blir inte lika gammal som ek, men växer fortare och enstaka träd når en höjd av 45 meter, vilket i Skandinavien endast överträffas av vissa arter av poppel. På solitära träd kan stammen ofta uppnå en betydande diameter. I skogsbestånd liknar den en hög, rak pelare med slät ljusgrå yta, kronan har en yvig förgrening och djupgrön färg. Ensamstående bokar slår ut tidigt, men en stor del bladen blåser av långt innan den egentliga lövfällningen inträffar. I västra Skåne sker bokens lövsprickning tidigt, i genomsnitt i slutet av april, och löven är vanligen fullt utvecklade, men mycket ljusgröna kring 1 maj. I mitten av maj har bladen blivit avsevärt mycket mörkare och till exempel vitsippor och en del annan undervegetation försvinner. I mitten av oktober börjar bladen sakta men säkert ändra färg till brunt. Kring 1 november börjar boken fälla sina blad, en process som tar några dagar. Blomning : Boken är ett ädellövträd, en sambyggare med oansenliga vindblommor, som utvecklas samtidigt med bladen. Hos både bok- och eksläktet består hanblomman av blomkalk och flera ståndare, honblomman av en obetydlig blomkalk och en tretalig pistill, vars fruktämne omges av en samling skyddsfjäll. Hos boken är honblommorna två inom ett gemensamt hölje av sådana fjäll, och även frukterna, som är tresidiga nötter, sitter två tillsammans inom den vedhårda, piggbärande skål, som bildas av detta hölje. Skålen öppnar sig slutligen med fyra starkt tillbakaslagna, invändigt sammetsludna flikar. Nötterna eller bokollonen har ett ätligt frö, som dock är något beskt och förorsakar illamående om man äter en större mängd. De var tidigare, liksom ekollon, värdefulla till svinfoder. Fröets byggnad är hos både boken, eken och hasseln densamma som hos ett mandelfrö och en äpplekärna. Groddplantor förekomma ymnigt i bokskogar och känns igen på de breda, nästan tvärhuggna hjärtbladens silvervita undersida. Konkurrens om habitat: Bokens blad är fullt utvecklade tämligen tjocka och fasta, varför marken under träden blir starkt beskuggat. Unga bokar trivs bra i samma marker som ek och i dylik bördig jordmån tränger boken tidigt undan eken som behöver gott om solljus. Därefter försvinner även andra solälskande arter. Till och med i konkurrens med granen kan boken avgå med segern. I en ren bokskog av hög ålder kan det vara mycket skumt på markplan och undervegetationen saknar träd och buskar och blir med tiden ytterst fattig på örter. Användning : Boken skapar en särpräglad skogsbild, genom sina raka släta stammar tillsammans med den dunkla marken under som ofta saknar undervegetation. Utöver sina estetiska kvaliteter är dock boken inte lika populär som andra ädellövträd. Bokens ved har exempelvis inte samma värde som ekens, och dess utbredning sker på ekens bekostnad. Därtill kommer den skada som boken gör både på den ursprungliga växtligheten och marken, eftersom jordmånen blir torr och torvartad. Den viktigaste användningen av bokveden är till bränsle och till vissa redskap som båtkölar och bordläggning i träfartyg under vattenlinjen, eftersom träslaget tål vatten. Det gynnade tidig användning av bok i båtbygge att en bokstock lätt går att klyva med yxa till plankliknande skivor, vilket var särskilt viktigt förr när sågtekniken var outvecklad. Bokved användes av samma skäl även till kvarnhjul. Boken lämpade sig också vid framställningen av pottaska. Idag är dess främsta användningsområde möbelvirke men även glasspinnar tack vare träets lena egenskaper, mycket begränsade smak och lukt och avsaknad av stickor i det hyvlade träet. Inom folkmedicinen har bok använts i form av boktjära för utvärtes behandling av hudåkommor. För invärtes bruk har man extraherat vatten ur barken, för gurgling och sårbehandling, främst bark från 2-3-åriga grenar. Aktiva substanser är garvämnen ur barken och kreosot ur veden.
Foto

Granskog

  • Bild av Granskog
Gran återplanterades efter den stora avverkningen av ved till Alunbruket. Alun och Andrarums Alunbruk, av Kristian Carlsson: De flesta spåren efter Alunbruket i Andrarum är försvunna. Naturen har tagit sig an området. Det ser till och med naturligt ut. Men röda kullar döljer sig under gräset och sjöar av dagvatten i övergivna dagbrott, tvära nivåskillnader i landskapet har huggits för hand. All bebyggelse är präglad av brukstiden, allting i landskapet, allting. Men naturen ligger som ett hölje över detaljerna och skogen har återuppträtt — en på 100 år framkrupen grönska. Vad användes alun till? Att använda sig av alun kunde man redan under antiken. Det var känt för sina blodstillande och desinficerande egenskaper — främst i medelhavsområdet, där man hade vulkaniska bergarter. Man framställde då relativt enkelt alun genom att bränna råmaterial, så som man kunde framställa ren kalk. Härifrån är turerna många innan man på 1800-talet också kunnat fastställa vad alun är genom kemiska analyser: kaliumaluminiumsulfat, ett s.k. dubbelsalt (kristaller som bildats av en syra). Under sin erövrande framfart strök romarna alunlösning över träbroar som byggdes och detta gjorde dem mindre lättantändliga när motståndarna försökte sabotera. Sedan pappret uppfunnits och skulle ersätta pergament och papyrus, glättade man ytan med alun för att ge bläcket fäste. På den intensivt lila skrud som påvedömet stoltserade med hade man fixerat färgen med hjälp av alun, så att kläderna var tvättbara. Ett mjukare skinn kunde framställas genom garvning med alun istället för med växter. Alun hade man för att konservera exempelvis kött, och det förekommer i en del grönsakskonserveringar än i dag och inte minst (eller slutligen och minst) i så kallad trolldeg. Att alun hade dessa många, och fler, användningsområden borgade för en ständigt ökande efterfrågan. På 1400-talet utlyste påvedömet monopol på alunframställning för den katolska världen (främst för att motarbeta importen från Turkiet och österifrån). Detta fungerade under kyrkans auktoritet, men när Luthers reformation väl slagit igenom i norra Europa uppstod nya möjligheter (och nödvändigheter) att inleda inhemsk produktion av t.ex. alun. I norra Europa var alunutvinningen något mer komplicerad än kring medelhavet, men Holland och England skapade tidigt egna alunbruk. Jochum Beck och starten av alunbruket: Sverige och Danmark reformerades i etapper på 1520-30-talen. Det var dåförtiden på modet för adeln att göra upptäcktsresor och exkursioner för att finna, katalogisera och inmuta naturtillgångar. Eftersom Skåne var ett av de landskap som pendlade mellan Sverige och Danmark, låg det nog ett extra intresse i att snabbt få veta vad man här hade att utvinna. 1637 gavs från danske kungen ett privilegiebrev åt Jochum Beck att driva Alunverk i tre områden, spridda längs den bergrygg som passerar Andrarum på väg ner mot Simrishamn. Valet föll slutligen, och förmodligen redan inledningsvis, på Andrarum; att visa intresse för flera orter kunde tjäna som vilseledande manöver mot eventuella konkurrenter, samt som reservalternativ om planerna i Andrarum trots allt inte föll väl ut. Men någonting speciellt utmärkte sig också i Andrarumstrakten, precis på den plats där Alunbruket skulle ligga. När Jochum Beck kom dit hade man redan i hundra år utvunnit kalk till försäljning, som använts till slotts- och herrgårdsbyggen i Skåne och Köpenhamn. Andrarumskalk användes när Kung Kristian IV i början av 1600-talet anlade sin nya stad i nordöstra Skåne, där sedermera Kristianstads fästning anlades (1617-1619) som försvarsutpost mot gränsen till Sverige. Adelsmannen Jochum Beck var kunglig befallningsman i Kristianstad och färdades mellan Köpenhamn och Kristianstad till häst — något som krävde övernattning på vägen. Det sägs att han på en sådan färd hade spenderat en natt på Sjöstrups gård i Andrarums socken och under natten drömt om att han låg ovanpå stora rikedomar. Dröm eller sägen, vem vet. Men vad man emellertid vet är följande: Jochum Beck hade utbildat sig på universitet i Leiden. Holland hade redan startat egna alunbruk. Vidare låg den kalk som utvanns i Andrarum insprängd i lager mellan svart skiffer, som man där inte hade funnit användning för och som samlats på hög. Den svarta skiffern, som bl.a. innehåller alun, låg alltså i öppen dager under Becks vistelse. Med kungligt privilegium i ryggen började han köpa upp mark kring Andrarum. Kalkutvinningen hade utförts av bönderna på egen mark och i ett slags kooperativ med hjälp av högre samhällsmedborgare. Jochum Beck la ut stora summor men gav samtidigt inte avkall på sitt ståndsmässiga leverne. Han byggde sig ett stort hus i ena änden av Alunverket och ”höll hov”. Men ännu kunde ingen alun skeppas ut. Han företog sig resor till både Holland och England för att kontraktera alunexperter, men det visade sig att dessa inte tilläts lämna sina hemländer, eftersom staten ansåg dem för viktiga för den inhemska ekonomin. Det var Nordens första alunverk, i ett århundrade då infrastruktur, kommunikationer och handelsavtal befann sig på en erbarmlig nivå i förhållande till dagens standard. När han tillslut lyckades få hem två holländska alunmästare och lyckan skulle vara gjord, visade det sig att den skånska skiffern innehöll större andel brännbart organiskt material än den holländska — och all alun gick upp i rök. Man fick prova sig fram under ytterligare flera år innan produktionen kom igång. Och däremellan dansk-svenska krig som från ena eller andra hållet plundrade bruket i räder, medan andra sidan tog ut krigsskatter. På grund av sina många lån i Holland häktades Beck på en resa dit 1652 och fick invänta rättegång. Då passade kreditorer också på att inkassera skulder hemmavid, nu hade alunproduktionen slutligen stabiliserats och börjat ge avkastning. Detta ledde till ett flertal olika manövrer från Becksläktens håll, såtillvida att det plötsligt existerade tre olika alunverk i Andrarum. Jochum Becks eget, som nu var i händerna på skuldindrivare. Och därtill ett som hans svåger startat och ett som hans barnbarn startat. Många om och men, fram och tillbaka, men i slutändan dog Jochum Beck utblottad år 1682. Kreditorerna tog över och drev Becks egna alunverk, medan de andra två kunde hållas inom släkten. Det har gjorts beräkningar på att alla de som lånat ut pengar till honom hann få ut nio gånger så mycket som de en gång lånat ut. Det är ränta, det. Christina Piper och alunbrukets glansdagar: En större förändring skedde först på 1720-talet då Christina Piper köpt upp alla andelar i Alunbruket. Hon hade kommit till Andrarum kring sekelskiftet för att inkassera en skuld, som alla andra. Hon tillförde bruket det som saknades: ledarskap och koncentrerat ägande. Hon var gift med Carl Piper, en av de främsta rådgivarna till Karl XII; under ett av de många krigen hamnade Carl Piper i fångläger. Det sägs att Christina erbjöds att lösa ut sin make för en ansenlig summa men att hon, rik som ett troll, inte ansåg sig kunna undvara sina riksdaler. Eftersom hon dessutom hade kontroll över sin förmyndare (det manliga bihang som den tidens kvinnor ansågs behöva för att kunna fatta myndiga beslut) fick hon chans att driva idéer och förvalta efter eget huvud; hennes man hade även förut varit mycket frånvarande eftersom den svenska stormaktstiden till stor del handlade om krig om man var i kungens följe. I det omoderna Europa gavs viktiga producenter och företagare särskilda privilegier. Christina Pipers företagaranda belönades av staten med osannolika eftergifter — jämfört med dagens skattelättnader. På Alunbruket kunde hon stifta egna lagar, där utfärdades egna domar, man fick trycka upp en egen valuta att ge i lön åt sina anställda, samt hade monopol på användning av den skog som växte i trakterna, oavsett vem som ägde den — och det var ägarens skyldighet att ditransportera stockarna. Som störst var Andrarums Alunbruk under mitten av 1700-talet. Med hela omkringverksamheten arbetade då ca 3.000 personer med alunet. På Alunbruket bodde 900 personer, vilket var ansenligt eftersom endast 5.000 dåförtiden bodde i Malmö. Christina Piper var omåttligt rik. Det sägs att hon kunde färdas från Andrarum till Stockholm på egen mark så när som på 7-8 mil. Kring 1740 byggde hon det som idag kallas Christinehofs slott och som dåförtiden gick under den betydligt oansenligare benämningen ”Det nya huset”. Hur som helst önskades en förnyelse gentemot det hus som Jochum Beck byggt (i andra änden av Alunbruket) och som blivit utslitet och omodernt. Slottet kostade en dryg tiondel av hennes årsinkomst på 200.000 riksdaler från Alunbruket; att där jämföras med den ordinarie arbetarens 150 daler, kvinnor och barn betalades sämre. Christina Piper dog 1752 och lämnade Alunbruket efter sig i form av fideikommiss, för att undvika ett konfliktfyllt ägarskap och stävja risken att Alunbruket i framtiden skulle delas upp igen. Detta innebär att den äldste sonen fått ärva alltihop, i generation efter generation fram till dagens greve Carl Piper. Andrarums Alunbruk var Nordens största. Ett antal nya alunbruk växte fram i Sverige under 1700-1800-talet. De vände sig då många gånger till Andrarum för att få arbetsledare utbildade. Man använde under hela brukstiden i princip samma framställningsmetod som Jochum Beck fått utarbetad åt sig av sina holländska alunmästare. Skiffern bröts i dagbrott under vintertid. Resten av året ägnades åt de olika stegen i anrikningsprocessen. För att förhindra skiffern från att brinna upp under rostningen, varvades den med jämna mellanrum med den slagg som redan var helt utbrunnen. Således anlade man stora fyrar, svartstrimmiga av skiffern och rödstrimmiga av slaggen. Rostningen frigjorde svavel och gul rök syntes milsvida i det omgivande landskapet, enligt samtida iakttagare. I fyrarna skulle en lagom eld hållas vid liv så att man ett par veckor senare kunde ösa den i stora kar och med vatten laka ur alunmolekylerna. Vätskan leddes till ett pannehus, där alunen renades genom kokning och diverse processer. Alunen lämnades sedan att kristalliseras i tunnor, som fick Linné vid sitt besök att tänka på enorma vinfat. Slaggen samlades på hög, så kallade rödfyrar. Slaggen ligger utspridd över stora områden och även om växtlighet till slut fått fäste döljer sig där restämnen som uran, radon och arsenik. I praktiken var verkarna, som bruksarbetarna kallades, synnerligen livegna: med hårt arbete, dålig lön och skulder som ärvdes i generationer. De levde avskärmade liv i bottnen av ett klassamhälle, som upprätthölls av egna stränga lagar bortom statlig myndighetsinsyn. Folk sökte sig likväl till bruket eftersom möjligheten fanns att äta sig mätt (goda entreprenörer inser att arbetare som inte går hungriga kan arbeta hårdare); ett säkrare kort än att vara dräng i en preindustriell tid som präglades av godtycklig missväxt för bondesamhället. Nedgång och ridå ner: Alunbruken blev alltmer omoderna ju närmre slutet av 1800-talet man kommer. Det gick inte längre att sälja dyrt alun från alunbruk, när det på annan ort framställdes alun genom den betydligt mindre omständliga kombinationen av järnfri lera och svavel. I dagens moderna alunframställning kan ett normalföretag producera om dagen motsvarande de 5.000 tunnor om året som lämnade Andrarum på 1700-talet. I och med industrialiseringen av samhället på 1800-talet kom också helt nya produkter ut på marknaden och efter ett par tusen år visade det sig att alun inte längre var så nödvändigt. När Andrarums Alunbruk lades ner 1912 arbetade tre personer med en ytterst blygsam och olönsam produktion. Idag återstår alltså mycket lite från brukssamhället. Byggnader och anläggningar har förfallit, men oftare blivit nerrivna — på exempelvis 1940-talet, när gammal bebyggelse fortfarande var motbjudande och skogs- och jordbruksområden var hårdvaluta. En handfull arbetarbostäder i korsvirke sticker upp här och där som svamp i skogen.
Foto

Torraka

  • Bild av Torraka
Foto

Lärkträd

  • Bild av Lärkträd
Waypoint

Strutbräken

Waypoint

Bro över Verkeån

Waypoint

Dass, parkering, anslutning till Backaleden

Foto

Brandruin, ägaren brann inne i huset

  • Bild av Brandruin, ägaren brann inne i huset
Foto

Hallamölla

  • Bild av Hallamölla
  • Bild av Hallamölla
  • Bild av Hallamölla
  • Bild av Hallamölla
  • Bild av Hallamölla
1491, omtalades den här platsen i skrift första gången. Det var i samband med ett arvsskifte i Eljaröd efter Stig Olsson Galen av Bollerup. Då benämndes platsen "Halla Möllo" eftersom det redan då låg flera kvarnar på denna plats. 1552, upprättade Elline Goye en jordabok över sina och sin avlidne makes tillgångar. Hon var svärdotter till Olof Stigsson av ätten Galen som innehade det stora godset Bollerup. det finns ännu och är beläget sydöst om Tomelilla. I den upprättade jordaboken nämns åter Hallamölla, men nu även ett "litet Halle Mölla", det längre bort vid ån beläget. 1637, några år efter det att Alunbruket hade startats i Andrarum av Jockum Beck, köpte nämnde Beck Stora Halle Mölla av sin farbror, Otto Marsvin. Ägorna kring Hallamölla var bevuxet av ek och bokskog och det behövdes på verket, men även kvarnen var av intresse. 1737, i en beskrivning med karta och tabell över Hallamölla visas omfattningen på hur mycket jord och skog som tillskrives egendomen. 1767, utger i Lund en skrift av J.T. Gillberg - "Ekonomisk och Geografisk beskrivning över Christianstads Län uti Hertigdömet Skåne" - och i denna skrift anger han följande: "Lilla Mölla; crono indelt 1/16 hemman Torups gård. Liten åker och äng med bok och ekskog. Hallamölla: crono indelt 1/16 hemman Torups gård. Stampekvarn 1 st Christinehof. Mjölkvarnar utsocknes frälse 2 st Christinehof. Liten åker, äng och furuskog. 1860, blev denna kvarn ombyggd senaste gången. Det är nu Hallamölla kommer i centrum för Österlen. Det är två personer som kan förknippas med denna utveckling - Anna Nilsson och hennes son Thomas Nilsson. Anna Nilsson, f Andersson, kallad "faster Stampa" föddes i Lille Halle Mölla på 1790-talet. Hon arrenderade Hallamölla med kvarn, vadmalsstamp och jordbruk. Hon startade även en diversehandel här, men det blev hennes son Thomas som förde det till toppen och även praktiskt tillbotten. 1949, var det sista året som det maldes på riktigt här i Hallamölla och det var möllaren Erik Enhström som avslutade verksamheten. Snart insåg bygdens folk att kvarnen var av mycket högt kulturellt intresse och de tog sig an arbetet att återställa den gamla möllan i någorlunda ursprungligt skick och man fick Christinehofs godsförvaltning att lämna över möllan till Albo Härads Hembygdsförening att förvalta. 1950, den 13 augusti skedde invigningen och Nils Larsson på Dala var huvudattraktion. Nils Larsson var rektor och innehavare av Dala folkhögskola. Hans hobby att räkna fort i huvudet visade han prov på denna dag och för mig var denna uppvisning det mest bestående intrycket av dagen.
Foto

Infoskyltar, Anna Stampa

  • Bild av Infoskyltar, Anna Stampa
  • Bild av Infoskyltar, Anna Stampa
Anna-Stampa, rivjärn till kvinna, drev stampkvarn (ylleproduktion) längre ner längs ån. Greve Piper ägde möllorna. Anna-Stampas son Thomas Nilsson blev framgångsrik affärsman, byggde villa, höll fester, generös men dog utfattig 1917 efter att Alunbruket lades ner. Transportfartyg gick var fjärde minut på Verkaån under storhetstiden i början av 1800-talet. Första gången möllan omnämns i några skrifter är 1491. 1637 köpte dåvarande ägaren av Andrarums alunbruk, Jochum Beck, Stora Halla Mölla av Otte Marsvin. 1860 byggdes möllan om för senaste gången. Då började storhetstiden för Hallamölla och det var Anna Nilsson och framförallt hennes son som ledde uppgången. Här följer en berättelse om "Anna Stampa" hämtat fråm Albo Hembygsförenings hemsida. www.alboharadshembygdsfor.se . Denna förening utför ett fantastiskt arbete för bevarandet av många kulturintressanta platser. Här alltså "Anna Stampa": Hon hette egentligen Anna Andersson och var född i Lille Hallemölla en liten skvaltkvarn längre ner åt ån, gifte sig med Nils Larsson och tillsammans arrenderade de Hallamölla stampkvarn och senare Hallamölla kvarn 2 (1855). Efter Nils Larssons död 1876 står deras son Anders som arrendator till Hallamölla 2. Anna Stampa var känd som ett rivande fruntimmer, som det står beskrivet, hon körde hästar, svor o domederade, klädd i byxor o långstövlar och på vintern bar hon skinnpäls, Rökte cigarr och drack konjak med greven på Christinehov, var bjuden på alla fester i trakten, kunde dansa som få, var greven med skulle han alltid dansa slängpolska med Anna Stampa. Hon var mycket affärsbegåvad, öppnade en liten affär, sålde vävda schalotter, bakade kakor. Efterhand blev det en liten detaljhandel som hon skötte vid sidan om stampen. Hon hade ytterligare en son som hette Truls. Några år arbetade han i affär i Ystad, tills han 21 år gammal greps av Amerikafeber. 1849 reste han till staterna där stannade han i 14 år, om hans tid där var han mycket förtegen. Folk trodde han grävt guld i Californien, men det är ingen som vet något bestämt, men lite pengar hade han tjänat. Det finns ett rykte som säger att två civilklädda poliser från staterna varit i Tomelilla och frågat efter Tomas Nilsson, det namnet tog han sig i staterna, men ingen kände någon Tomas Nilsson! När han kom hem 1863 utvidgade han moderns affär till en stor grossiströrelse. Han handlade med allt, specerier, manufakturvaror, garner, järn, krut o sprängämnen, vin o fröer. Det byggdes vinkällare och krutkällare. Hela sydöstra Skåne var hans försäljningsområde. Affären gick lysande, han blev en förmögen man. Prästen förhindrade honom att gifta sig därför att han inte kunde visa papper på att han inte gift sig i staterna, men det hindrade inte honom från att skaffa ganska många barn, med Elna Nilsson (klossa Elna) i Ludaröd hade han fem barn, de umgicks aldrig med Anna Stampa i Hallamölla, kanske var rangskillnaden för stor. Med en dam i Ystad som hette Anna Elfström, som bodde ihop med sin syster Amanda, hade han 2 eller 3 barn? En pojke dog i Spanska sjukan 1918. Ett nytt fint Boningshus byggde han 1875. Tomas Nilsson var en godhjärtad och snäll person. Hans glada fester var mycket omtalade, de hölls i den fina verandan han byggt ut över ån, då var det musik o dans, han gjorde ingen skillnad på rik eller fattig. Många lånade pengar av honom och kunde de inte betala tillbaka avskrev han lånet. Nu började det byggas järnvägar och kring järnvägsstationerna växte det upp nya affärer och Hallamölla låg alldeles för avsides för att kunna konkurrera och sen kom en depression kring sekelskiftet, så Tomas Nilsson förlorade hela sin förmögenhet och dog utfattig på Hallamölla 1917
Foto

Skånes högsta vattenfall, 23 m fördelat på fem fall

  • Bild av Skånes högsta vattenfall, 23 m fördelat på fem fall
Hallamölla kvarns historia är lång och sträcker sig minst tillbaka till 1491, då den omnämns för första gången. Det nuvarande kvarnhuset är från 1850-talet och uppfört i korsvirke med svartmålat timmer och fack av tegel. Hjulhuset med röd lockpanel är troligen en tillbyggnad från 1910–1915. Hallamölla drevs med vattenkraften från Verkeån ända fram tills kvarnverksamheten lades ner vid årsskiftet 1948–49. Anläggningen är dock fortfarande intakt. Vid full drift utvecklas en effekt på 75 hästkrafter. Kvarnen visas på söndagar under sommaren. Du kan även se kvarnen i fullt bruk varje år på ”Möllornas dag” som arrangeras av Albo Härads hembygdsförening. Då finns det även möjlighet att titta på en mängd olika bruksverktyg. Vadmalsstampen är en typ av stampverk, som användes för att valka ylletyger. Tyget veks ihop likt ett dragspel och lades i trätråg med varmt vatten, för behandling med stockar som sattes i rörelse med hjälp av vattenkraft. Tråget var rundat nertill så att tyget ständigt förflyttades och hela tygbunten blev jämnt bearbetad. Ett otvättat ylletyg innehåller i sig fett och urinämnen som utsöndras av det varma vattnet. Annars kunde jäst urin tillsättas, numera tillsätter man såpalösning. Ullfiberns fjäll reser sig under behandlingen och fungerar som hullingar till angränsande fjäll, vilket får ullen att filta ihop sig. Ullkvaliteter från svenska lantraser kan valkas, men ull från köttraserna är sämre att göra vadmalstyger av. Som regel används kardgarnet, till skillnad från det mjukare kamgarnet. Innan vattenkraft fanns tillgänglig skedde stampningen "till fots", och då kunde det vara 8-12 timmars trampning som behövdes. Ullkvaliteten och tygets täthet avgör behandlingstiden. Vadmalstyget krymper av behandlingen, cirka 25-35 %, men det kan till och med krympa till hälften av ursprungligt mått. Kriteriet för att kallas vadmal är att tyget stampats så hårt att man inte kan dra ut några trådar ur det. Ytan blir också helt slät när behandlingen är slutförd. Om ytan fortfarande är något ruggad kallas tyget "berett". När tyget är färdigstampat skall det sköljas och spännas upp för torkning. Troligen uppfördes den första vattendrivna vadmalsstampen i Frankrike under 1000-talet. Metoden spreds till England under medeltiden, och ett stort antal fotstampare blev arbetslösa. Till Sverige kom vattenstamparna under 1500-talet, men fotstampning förekom dock allmänt ända fram till början av 1800-talet då de vattendrivna stamparna successivt tog över.
Waypoint

Alunskiffer, svart men oxiderar till rött

Traktens rika tillgång på alunskiffer gav under 1600-talet upphov till Andrarums alunbruk, grundlagt 1637 av Jochum Bech. Bruksrörelsen övertogs 1725 av Christina Piper och upplevde sedan en storhetstid. I samband med att man i slutet av 1800-talet ersatte alun med mindre kostsamma kemikalier blev brytningen mindre lönsam. 1912 lades verksamheten ned. Alun användes framför allt som garvämne. Idag påminner de många rödfärgade slagghögarna, dagbrotten och ruinen av pannhuset om den en gång så betydelsefulla verksamheten. Mycket välbevarade är de få bevarade före detta arbetarbostäderna – korsvirkeslängor under halmtak – liksom det vitkalkade sädesmagasinet i två våningar. Före detta bruksskolan och det gamla hospitalet var viktiga byggnader i det slutna samhälle alunbruket en gång utgjorde. Vid bruket ligger även en dansbana. Bruket grundades av Jochum Beck, som 1637 fick Christian IV:s privi- legium att anlägga ett alunbruk. Christina Piper köpte bruket 1725. Under perioden fram till hennes död år 1752 upplevde alunbruket sin storhetstid. Som mest bodde här 900 personer. Alun användes förr vid färgning av garn, garvning av skinn och limning av papper, dvs den process som gav papperet en yta det gick att skriva på. För att få fram alun ur alunskiffern krävdes enorma kvantiteter ved. Alunbrukets ägare hade rätt att köpa all skog inom en cirkel med två mils radie från bruket till ett förmånligt pris, den s k Verkalinjen. Skogsägarna skulle fälla stämplade träd och forsla veden till bruket. Rätten gällde dock inte skog som tillhörde adeln eller kyrkan. Verkalinjen avskaffades år 1824. Aluntunnorna forslades med häst och vagn till utskeppningshamnarna i Åhus och Kivik. Under en period också till en egen hamn vid Verkeåns mynning. År 1929 upphörde verksamheten vid bruket. Christinehofs slott: Christinehof har fått sitt namn efter Christina Piper, som lämnade Georg Mochelten i uppdrag att rita en ståndsmässig huvudbyggnad till den nyförvärvade egendomen. Byggnaden stod färdig 1740, tre våningar hög, försedd med fasta flyglar och präglad av det tidiga 1700-talets barock. Några år senare utvidgades anläggningen med två flyglar, använda som stall och vagnbod. Ekonomibyggnaderna och förvaltarebostaden ligger väster om huvudbyggnaden. En vidsträckt park omsluter slottsanläggningen.
Foto

Bro över bäck

  • Bild av Bro över bäck
Foto

Brant backe

  • Bild av Brant backe
Waypoint

Backe

Foto

Tockabjär

  • Bild av Tockabjär
  • Bild av Tockabjär

Kommentarer

    Du kan eller den här leden